Hur vet man att man klarar av att lämna hela sitt liv för en annan värld, en annan stad? I så fall är jag den sista som borde resa, eftersom mod inte verkar vilja visa sig särskilt frekvent. Hur vet jag? Hur vet jag att det är min tur att göra något av dagarna som bara går? Jag är livrädd. Livrädd för att bli ensam, livrädd för att vara för öppen. Livrädd för att tjuvåka på tåg, men är samtidigt livrädd för att missa något om jag inte åker. Jag är livrädd för att bli kär och livrädd för att inte bli kär..
Här sitter jag nu snart halv tre på natten och skriver, för att inte somna. Jag drömmer om framtiden och hur mitt liv ska se ut, men jag kan inte sluta tänka att det bara var en dröm. Bilder från ett helt utstakat liv, trots att just det kornet inte ens börjat gro än, eller kanske ens blivit sått. Ibland önskar man att man kunde slippa dagdrömma om lyckliga slut så att man inte skulle behöva oroa sig över om det kommer bli så eller inte.
Det krävs väl helt enkelt en kär väns klapp på axeln för att man ska våga. Jag har gjort saker som jag aldrig skulle gjort om det inte var för mindre övertalningar eller goda råd. Dessa värdesätter jag väldigt högt, så tack. Nu ska jag försöka krypa ner och somna till drömmen om min lyckliga familj, i mitt lantliga hus ute i skogen, tillsammans med min underbara man om trettio år. Sen ska jag tro på den.

/Dear Prudence