Förvirringen är ett faktum. Det snurrar i huvudet, oförståelsen går att läsa i hennes ögon. Förtvivlat slår hon ut med händerna. ”Jag fattar inte? Varför?”

Svar: ”Han är kille. Skit i det, han fattar ändå inte vad du menar. Han är kille”.

Genom historien är tiden som kvinnor ägnat åt att försöka lära sig läsa män omfattande. Vad menar han egentligen? Vad betyder det här, på riktigt? Tiden som vi sedan ägnar åt att försöka förstå varför vi inte fick den respons vi ville enligt vår noga uträknade plan och överanalyserande av situationen är antagligen det dubbla.  Faktum kvarstår att den mest använda frasen när vi nått en återvändsgränd i vår strävan att gräva ut innehållet i hans huvud är denna. ”Han är man”. Kort och koncist. Ett konstaterande som ändå sammanfattar så otroligt mycket. Han man- du kvinna. Naturens alla lagar gör det omöjligt för er att kommunicera. På vissa punkter talar ni helt enkelt inte samma språk. Acceptera och försök komma runt det så ofta det går.

Jag har alltid varit ytterst ovillig att gå med på detta.  Det kan inte vara omöjligt att förstå dessa fascinerande varelser. Ett annat språk? Då får man väll lära sig. Mångårig iakttagelse och integrering med den andra sidan har lärt mig följande.

1. Gnäll inte- för ett lugnare liv bland ett pack av män

2. Var rak. Förvänta dig inte att hintar skall plockas upp och oavslutade meningar förstås.

3. Var ännu rakare, det du anser vara rakt kan vara massa ord i fel ordning i hans öron.

4. Fråga den raka frågan mer än en gång, första svaren lär inte vara mer underhållande än ”ja/nej/ok/”.

5. Förstå och lär dig språket, men bli inte en av dem. Du är kvinna, med all din kvinnliga skönhet, list, sensualitet och glans.

Denna inställning och information har länge underlättat mitt liv när det kommer till samvaron med det motsatta könet. Besparat mig massa överanalyserande och onödig dramatik. Sedan hände något som helt rubbade balansen. Något som stödde den välbeprövade teorin om att det är omöjligt för oss att kommunicera. Jag stod där som ett frågetecken. Vad hade jag missat? Vilka typiska tecken på att han inte hängt med eller förstått hade jag förbisett? Metodiskt går jag igenom händelseförloppet steg för steg. Var låg denna osynliga dödsstöt? Inget svar.  En kvinnas oförståelse är åter ett faktum. Visst hade jag spelat enligt reglerna, bra till och med. Ändå var det uppenbarligen något som inte var tydligt. Hade människan en extremt tung dialekt som jag ännu inte lärt mig avkoda? Rakt var nyckelordet. Och är det så rakt att man får ut ett ” jag är definitivt intresserad av att se vart det här kan leda”- vad finns det då att försöka avkoda?

Det var under en eftermiddag med en god vän som jag fick ett teoretiskt svar på min fråga. Vi diskuterade ämnet i allmänhet, inte situationen i synnerhet. Han höll inte med om min teori om att vi borde kunna lära oss förstå varandra, inte helt och fullt. Hans teori var enkelt. Vi skulle aldrig riktigt dras till någon vi så lätt kan förstå, vi människor vill ju ha lite av det här bråkandet. Och gnällandet på varandra. Och ovissheten. På så sätt skulle vi alltid ha ett sätt att förklara situationen så väl som samhället när det sket sig. Han man- hon kvinna. Kort och koncist. Återvändsgränd.

Jag funderade på saken. Insåg att de pojkar som jag enkelt kunde tolka aldrig underhållit mig särskilt länge. (vännerna borträknat såklart) Erfarenheten till trots hade jag ändå valt någon jag aldrig skulle kunna förstå - för att jag ville det. Undermedvetet. Fair enough. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det var det som intresserat mig för människan från första början. Äntligen någon som inte var lätt. Äntligen en utmaning.

signerat,

Artemis