Männen i mitt liv

Denna bloggen är ju främst fokuserad på kvinnor i relation till män och vice versa. För att så att säga "kasta mig in" i diskussionen, eller åtminstone följa den röda tråden, kan jag börja med att beskriva min syn på män.

Utav diverse anledningar har jag i princip aldrig haft manliga förebilder. Alla människor jag såg upp till under uppväxten var uteslutande kvinnor och det var endast en eller två män på sin höjd som nästan kunde mäta sig med de gudinnor jag omgavs med. Utöver dessa män har jag nästan bara mött besvikelser i form av elaka pojkar som på något sätt bildat en - vad jag antar och hoppas är - skev bild av män. Jag var aldrig gravt mobbad av mina jämnåriga men som teaterapa och rappkäft har jag observerat viss illvilja från det motsatta könet. Var gång jag hördes eller syntes var de alltid där för att slita ner mig eller sätta mig på plats. Fysiskt eller psykiskt. Detta mönster och beteende upprepades i alla utav de relativt många skolor jag gick i. Alltså vet jag utifrån mina upplevelser att det inte är en fråga om tillfälligheter när just pojkar inte kunde tåla mig. Den enda klass där jag fick vara ifred dominerades av kvinnor. Såklart.

En smidigare tillvaro hade givetvis inneburit att jag höll käften, som dom sa. Men med starka kvinnliga förebilder i benmärgen var det praktiskt taget omöjligt att följa normen. Allt ovan kombinerat med vad jag hoppas är en naturlig självkänsla kunde bara leda till en tidig feminist som vägrade vara tyst och söt.

De män jag mött i både tidig ålder och tonårsliv har oftast gjort mig besviken långt mer än mitt eget kön. Frågan är om detta är en tillfällighet? Eller om vissa militanta feminister har rätt angående teorin att alla män är svin. Jag hoppas innerligt att det handlar om olyckliga sammanträffanden för både min och deras del. Att människor i allmänhet gärna är idioter. De "daddy issues" jag delar med i princip hela min vänskapskrets bidrar också såklart till min mansbild. En helt frånvarande fader från starten är något som givetvis påverkat mig. Men att sedan få veta att jag är långt ifrån ensam om bristen på en ansvarstagande fadersgestalt var en minst sagt intressant upptäckt.
Jag sätter mitt hopp till en framtida man eller kvinna som kan på det sätt som passar bäst... få mig att skita i vilket. Under tiden är det för mig intressant att fundera över om den avsmak jag ibland känner runt män egentligen är befogad. Eller om jag bara är en produkt av min miljö. Efter min lilla analys känner jag dock för att låta eventuell bisexualitet tippa över åt ett mer pålitligt håll.

Mia Wallace


Kommentarer
Postat av: Mary Jane

Amen.

2009-11-26 @ 23:58:35

DINA TANKAR OM INLÄGGET:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas inte)

URL/Bloggadress:

Tanke:

Trackback