Jag vet att jag är en drömmare. Det har alltid varit och kommer säkert alltid att vara ett faktum. Många skämt har gjorts på detta karaktärsdrag både av mig själv och av mina vänner. Jag har alltid varit den som haft orealistiskt höga förväntningar på livet i stort och speciellt på det manliga könet. Mig, på väg hem besviken över kvällen och i undran över vad som gick fel har varit ett ganska typiskt slut hittills i mitt liv. Jag har försökt att ändra och anpassa mig, sänka kraven och förväntningarna, rätta munnen efter massäcken. Helt enkelt: Jag har försökt att nöja mig vad som erbjudits. Jag har försökt att bjuda till lite extra, vara lite extra inställsam, försökt att snurra en hårslinga mellan fingrarna blinka med ögonfransarna hela grejen och visst jag har landat ragg. Men trots detta har jag ändå funnit mig själv sitta fast i fantasier, missnöjd med det (med risk för att låta som en mentalpatient) ”verkliga livet”

På senare tid har jag dock börjat inse att jag inte behöver förändra mig, för det gör mig faktiskt inte lyckligare. Jag trivs med att sitta under min korkek och lukta på blommorna. Min högsta önskan som trettonåring hade inte behövt vara att få Rickard Palm i 7A som pojkvän. Faktum är att jag blir mer och mer avtänd på männen i Göteborg. Jag hoppas inte på ett litet engångsligg för det ger mig ingenting. Är han inte Mr. Darcy kan det lika gärna vara. Jag vet inte om det är hösten som tvingar på mig denna insikt eller framtidsångesten eller kanske en kombination, men helt uppriktigt så orkar jag inte och känner faktiskt mig helt tillfreds med det faktum att jag är totalt ointresserad. Jag bryr mig inte, jag vill inte ens ha närhet av helt-okej-snygge-killen på fyllan för han förvandlas faktiskt inte till Johnny Depp efter ett glas vin till. Jag vägrar att nöja mig och jag tänker inte försöka gräva efter eventuellt potential som kanske ligger undangömt långt inne i de flesta män. Det ska vara Fleet Foxes killen eller ingen och han får fan ta och hitta mig. Jag tänker inte vända på varenda sten för att hitta honom för det tar för mycket av min energi. Jag tänker fortsätta drömma och fantisera om Mr. Darcy som kanske inte finns, men just nu ger det mig jävligt mycket mer än i mina ögon omogna pojkar som på sin höjd utgör ett bra hångel efter några öl. De berör mig helt enkelt inte och just nu känns det inte som en förlust.

E. Bennet