Jag hade haft en såkallad pojkvän den sommaren, när jag skulle fylla 17. Det var mitt första förhållande som också resulterade i första gången jag hade sex. Egentligen vill jag inte ens kalla det ett förhållande, då ingen av oss var kära och det höll i mindre än en månad. Hursomhelst, vår lilla fling tog slut och det var inte särskilt hjärtekrossande. Jag fortsatte mitt liv och hösten kom.

Dagen då jag fyllde år så får jag ett samtal. Efter veckor utan att ha pratat med varandra så ringer han, den såkallade ex-pojkvännen. Det första han säger är "grattis i efterskott! du fyllde väl år för ett tag sen?" Eh nej, idag men tack så mycket för den. Utan någon typ av kallprat frågar han mig om jag varit på ungdomsmottagningen nyligen, och nej det hade jag inte varit. "Jag fick ett brev om att jag skulle testa mig och det visade sig att jag har klamydia" 

VA?! Där står jag i mitt rum med öppen dörr ut till släktkalaset och skriker, boktavligt talat. Han kunde inte ha prickat en bättre dag att berätta det på. Dock är det inte det som är det värsta. Han frågar mig om det var jag. Hur dum får man bli? Jag var oskuld och det visste han om, så hur kan man då få för sig att jag kan ha smittat någon? I den stunden var jag väldigt glad över att jag inte hade fortsatt träffa honom

Det visade sig att han fått smittan efter att vi varit tillsammans av någon tjej som han raggat upp på efterfesten när han skulle vara i Borås över en natt. Dessutom blev tjejen totalt besatt(jag skojar inte) av honom. Jag älskar karman i det hela!

// Dear Prudence