Jag gråter när jag tittar på "Extreme home makeover", kärleks komedier, såklart tragiska kärleks filmer och man får inte glömma bort att jag grinar som en liten bäbis till "16 and pragnant". Men vad som var mest hjärteskärande var när jag igår var hemma och hälsade på min familj och de gadde ihop sig, fyra mot en, och i princip frågade mig när jag skulle sluta med att slösa bort min tid och skaffa en karl som kan försörja mig och pumpa ut sperma som skulle bli deras (tredje) barnbarn. "Detta är bara en fas du har. När du varit ute på ditt lilla äventyr kommer du att inse att det är det här du vill. Att det är här du vill bo. Men vad ska du då göra? Med varken ett fast jobb (det du utbildade dig till på gymnasiet) eller en man. JÄVLA KONSERVATIVA OFFER fick de som svar. Varför i helvete tror ni att det är här jag vill bo, hur fan kan ni tro att jag vill skaffa barn nu? Jag har ingen pojvän -härifrån- för att alla är just som ni, konservativa, främligfientliga och okunnaiga om vad som mer finns därute. "Dina tre månader i frankrike, vad gav de dig?" Livserfarenhet. "Och den där franskakursen på två månader, vad ska du med den till nu?" Ja, jag kan förstå franska och jag funderar på att bli tolk (i flera språk). "Ja men då måste du ju vara bra mycket duktigare än vad du är nu!" JAG ÄR INTE FÄRDIG FÖR I HELEVTE. Jag är bara 20 år. 20 FUCKING ÅR! Jag är inte klar med mitt liv. Min syster frågade mig när hon fick sitt första barn, jag var 18 och hon 22, om när jag skulle skaffa barn, om jag ens ville ha barn eller "du kanske är lesbisk?". "Du får inte bli gudmor till det här barnet för du har ju större chans att få egna barn än vår bror". Jaha, så det är så det är, bara för att jag klassas som en som har potential så SKA jag skaffa familj nu. Inte när jag är redo, NU. Dra åt helvete känner jag att skrika år min FAMILJ. Jag vill ha allt detta de vill att jag ska ha, självklart, men inte nu. Jag minns när jag och mina vänner satt hemma på min överväning och pratade om framtiden, vi var si så där 9 år, och jag var helt bestämd i att jag skulle ha mitt första barn när jag var 19 (precis som min mamma) och min vän skulle ha sitt när hon var 37 som hennes mamma var. Och i många år höll jag tag i detta statement som om mitt liv skulle vara ett misslyckande om jag inte fullföljde det. Men tiderna har förändrats, snälla förstå det era inskränkta jävla idioter (min familj). Jag älskar dem, men igår var de de sista människorna jag ville vara omkring i hela världen. Jag hade en plan, som sprack (tack gode gud) när min teenage love krossade mitt hjärta och sen dess har jag inte hittat Mr Right ännu. Och nu är det inte det jag är ute efter. Okej en Mr hade varit trevligt, ett plus i kanten på min vardag men inget måste, inget krav, inte mitt mission. Idag bokade jag biljetten, jag flyr fältet, gömmer mig ett år eller två, eller tre eller... Ja, jag har faktiskt inga som helst planer. Nu ska jag åka till värmen, vännerna och potenciella boyfriends eller bara one night stands och leva, jobba, tjäna pengar så att jag kan äta mat och kanske till och med gå ut och ta en öl lite då och då. Lära mig ett nytt språk. Och tills jag är nöjd och tycker att livet är värt att leva på den platsen stannar jag. Om inte, reser jag vidare. På nya äventyr. Detta är vad jag kallar att leva.

Och appropå gråtandet till alla dessa kärlekshistorier, jag gråter för att jag tycker synd om den där 16 åriga tjejen som förälskat sig och trodde att det var Honom med stort H hon skulle leva lyckligt med i resten av sitt liv, eller frun som misst sin kära och har 17 barn hon inte har råd att ta hand om (på grund av ingen utbildning utan en man som försörjt henne hela livet) - allt detta som var DÅ, inte nu. nu är allt så annorlunda.

/Edie Sedgwick