Finns det något mer klassiskt än den romantiska middagen? Många stora romanser har börjat, haft sin höjdpunkt eller slutat under just en sådan. Se bara på Lady och Luffsen, en av vår tids mest storslagna romanser. På något vis kan det vara det avgörande, ultimata ögonblicket för en relation- A romantic dinner for two.

Han har bjudit mig på middag. Den ideala middagen, han skall laga den själv. Bordet är dukat, bakgrundsmusiken är på. Volymen är perfekt; dov men tydlig. Det är Elvis Costello som sjunger, kungen av kärlekslåtar.  Duken på bordet är vit, rosorna är röda. Det finaste porslinet är framtaget. Kristallglas, silverbestick. Det finns bara en uppsättning bestick. Det blir bara en rätt, huvudrätten.

Han öppnar dörren för mig. Tar min jacka, ledsagar mig till bordet och drar ut min stol. Han gör allting rätt. Jag ler och smakar på det dyra vinet han bjuder mig. Mitt hår är elegant uppsatt, min klänning är vacker och romantiskt röd. Samma röd som rosorna. Runt min bara hals glittrar ett diamanthalsband. En gåva från honom. Ikväll får jag inte hjälpa till med middagen. Ikväll är det han som serverar mig.

Han har sett fram emot det här under lång tid. Han har väntat på den här stunden med förtjusning. Han har förberett allt in i minsta detalj. Vässat knivarna. Putsats silvret. Funderat länge på hur han skall krydda för att tillfredställa mina smaklökar, hur han skall lägga upp det för att tillfredställa mitt öga. Han har lagat middag med omsorg och kärlek.

Medium, well done eller rare? Rare. Very rare. Det är inte stekt tills det fått en tjock yta av…hårdhet. Det är inte tillagat tills all färg har försvunnit. Det är ömtåligt, öppet, utblottat. Det är rått.

Han är klar. Han kommer emot mig. På ett silverfat har han lagt upp min middag. Han ler. Han lyser av kärlek. Han ställer ner tallriken framför mig. Då ser jag att han blöder. På hans vita skjorta växer en blodfläck sig större. På hans vänstra sida. Jag tittar ner på min tallrik. Han serverar mig sitt hjärta på silverfat.

Det är ömtåligt, öppet, utblottat. Sitt hjärta är vad han serverar mig. Jag förväntas ta upp det i mina händer. Kyssa det. Vårda det ömt. Bära det med mig vart jag än går. Hänga det runt min hals. Skydda det. Slicka lite på det ibland för att verkligen vara nära, för att ta in alla kryddor han använt. Jag förväntas leva på det för alltid. Jag förväntas ge honom samma sak tillbaks. Skära ut och blotta mitt eget hjärta för honom, först då blir det en äkta middag för två. Det är vad jag förväntas göra.

Bordet är dukat. Vinet är serverat. Musiken spelar. Allt är upplagt för middag. Han serverar mig sitt hjärta på silverfat. Är det inte mer naturligt att köra kniven genom hans hjärta och sedan äta det?

Jag skär, tuggar, sväljer. Jag reser mig. Jag går. Han ligger kvar på golvet. Hans skjorta är nu helt röd av blod. Elvis Costello sjunger fortfarande.

Dinner is served

signerat,

Artemis