All förståelse åt att vi kvinnor filurar oss fyrkantiga på var man kan hitta bra män. Eller fuckade assholes, om det nu är sådana man dras till. (undertecknad inräknad). All respekt för att vi snackar sönder både deras beteende och vårt eget i alla olika stadier av integrationen. All uppskattning för alla sjuka historier vi delar med oss av till varandra, bra och dåliga. All cred åt alla kvinnor som tar för sig av männen och njuter av livet. (upp till var och en att definiera sin egen njutning) Helt enkelt; vad som händer i våra liv rörande relationen till det motsatta könet är oftast ganska centralt. Eller i alla fall källa till en jävla massa skratt eller gråt.

Men sedan då? När den för stunden relevanta historien är avslutad, då är det väl klart, eller? När "relationen" officiellt är över, då är man väl av med den aktuelle mannen och det aktuella problemet? I helvete heller. De försvinner ju inte från jordens yta bara för att man är klar med dem, vilket jag nu har insett. De vandrar fortfarande omkring därute. Äter, sover, knullar... och när som helst, eller alltid, kan jag tvingas stå öga mot öga med någon av dem. Frågan är; kommer han då vara "han den där", eller "han den där"? Kan historien man haft med någon verkligen helt suddas ut? Kan vi någonsin bli av med våra tidigare eskapader? ( Nej jag vill inte förinta alla som om det har hänt nåt med från jordens yta. Frågan är om man kan komma undan just den där delan av relationen man i fortsättningen har med personen i fråga eller om det är dödsdömt att komma undan det helt)

Personligen har jag lekt mig genom de senaste åren med en jävligt "whatever, whenever" attityd. Det vill säga, utan någon direkt tanke på efterverkningar eller konsekvenser av mina handlingar. Nej, jag menar inte att jag varit en hjärtlös bitch...inte helt. Jag bryr mig om att inte skicka iväg någon gråtande. Jag anser att man får göra vad fan man vill, bara man gör det med stil. Man gör det, sen släpper man det. Jag har tänkt så. Och jag har alltid tänkt att den andre parten också har tänkt så. Att man bryr sig när det är aktuellt och släpper det när det är avslutat.Då beter man sig som situationen förväntas. Vänner, bekanta eller inte alls om så är fallet. Men man släpper det. Tydligen är det inte så det funkar.

Det finns hela tiden där. De där små tecknen på att jag inte riktigt har kommit undan än. Konsekvenserna av mina handlingar. Det är halvt underhållande och halvt irriterande. Ska jag bli irriterad eller lättad när ett två år gammalt fylleligg fortfarande inte vågar säga ett artigt hej när jag springer på gemensamma vänner och honom ute? Ska jag bli arg när någon vars manlighet jag råkade kastrera lite lite grann för en evighet sedan, fortfarande snackar skit om mig? Ska jag flina eller blänga när berusade gamla KK:s plötsligt drar upp historien och drar en high five för att understryka det hela? Jag blir chockerad när min nuvarande vän, dåvarande flört, med lite alkohol i blodet försöker ta upp en ett år gammal romans. Jag nekar när gamla ligg försöker lura med mig hem igen. Jag uppskattar inte när killarna vid bordet i baren inser att de har mer gemensamt än att de köpt samma sorts öl. Ingen ska starta en penismätartävling för något som ingen längre borde bry sig om. Det är min åsikt; ett avslutat kapitel, move on. Men så lätt är det bevisligen inte. Det försvinner bara inte. Det äter, sover, knullar. Dessutom; det går, står, pratar, blänger, smiter, ler, "high fivear", stöter, tafsar. När blir man av med det? När blir man av med dem?

Inte alls, uppenbarligen. Jag trodde verkligen vi var förbi stadiet av...ska vi kalla det långsinthet? Trodde att man nu kunde tacka för sig, säga adjö och gå och därefter bete sig som normala människor igen. Men icke. Det är tydligen få förunnat. Så, borde jag ta dessa långvariga efterverkningar, dessa irriterande myggbett som efter tillräckligt många sönderklianden aldrig riktigt vill försvinna, som ett tecken på att man kanske ska göra en konsekvensanalys innan man handlar?

Inte alls. Det är inte mitt problem. Det är fortfarande halvt underhållande och halvt irriterande, men inget jag behöver bry mig om. Jag skålar med killarna i baren. Jag besvarar en high five. Jag kletar lite saliv på myggbetten när de då och då börjar klia. För vad har mina då och då kliande myggbett egentligen gemensamt? Mig, och det kunde ju varit värre.