Det sägs ju att man inte kan lära gamla hundar sitta. Vi må vara däggdjur och har i alla fall bra sexställningar gemensamt med våra fyrbenta vänner. Men förutom det... är inte själva grejen med oss människor att vi faktiskt ,till skillnad från gamla hundar, kan lära oss och förändras? Ibland börjar man ju undra...

Nyligen var jag där igen. Jag var där jag aldrig trodde att jag skulle hamna ens första gången jag trilla dit. Att det hände igen, skrattretande. Återigen hade mina kunskaper om den manliga naturen och det manliga språket svikit mig och lämnat en total förvirring. Återigen försökte jag hitta den osynliga dödsstöten. Återigen fann jag mig i ett No? So you mean yes? (inlägg juli 2009)

Så jag hade verkligen inte lärt mig ett skit sen sist. Det var precis som då. Hur skulle jag annars ha kunnat hamna i fällan igen? Eller? Nej, så var det inte. Jag kanske hamnade i fällan igen. Men det här var inte som det var då, för ett halvår sen. Jag var klokare. Jag hade visst lär mig ett skit. Jag hade inte mer gemensamt med den gamla hunden än sexställningar trots allt. För till skillnad från hunden kunde jag faktiskt lära mig, lära mig sitta. Ett halvår senare var scenariot kanske detsamma, men konsekvenserna av Mr No? So you mean yes? var det inte. Varför? Därför jag fortfarande var jag; men jag blir så mycket mer och utvecklas hela tiden. Jobbigt för de män som inte hängde med

Det mest ironiska? Mr No? So you mean yes? från i somras var samma Mr no so you mean yes? som nu. Han var densamme, men inte jag. Nu tackade jag honom mentalt för en fantastisk start på 2010, 9 härliga, nakna timmar, gav honom en mental kyss och raderade hans nummer.

signerat,

Artemis