Och på gräsmattan kysstes vi, och min kropp började vänta på att Piki skulle pressa in sina fingrar i mig och nå ända till botten av mitt hjärta och dra i hjärtat tills det landade i hennes handflata.
Och när Pikis fingrar var inne i mig skulle hon pressa ner handryggen med sitt lår,
och det skulle nästan göra ont,
nästan vara smärtsamt,
det skulle nästan nå för djupt i mig,
nästan sudda ut alla färger i hela världen, utom den röda.
Varje gång det röda regnet föll i mig var min förvåning hejdlös, eftersom lakanen inte blev röda, utan färglöst våta, som genomgråtna näsdukar, trots att Piki hade pressat sina fingrar ända in i mitt hjärta.

ur Baby Jane, Sofi Oksanen.


/Clementine