för det verkar behövas.

Jag har så mycket att säga. Jag har så mycket att säga, men jag kan inte säga något. Det är som att kroppen bara går på sparlåga och munnen kan inte få ut ett ljud. Jag älskar någon eller, ja flera, men i det här fallet så älskar jag någon. Jag är lycklig och jag älskar någon.

Det finns säkert flera som slår vad om när det ska ta slut eller önskar att det ska ta slut och visst, varsågod! Dessutom anses personen vara fel och otillräcklig på flera sätt, det har jag ju också fått klart för mig. Det jag däremot inte kan förstå är att mitt (notera:mitt) förhållande diskuteras bland människor som inte vet någonting om saken medan jag är precis bredvid. Det känns som en enda jävla stor cirkus, för att vara ärlig. "Välkomna allihopa, kom in bara! Någon som har något annat att tillägga om dom? Alla fördomsfulla åsikter vill vi ha!"

"Jag låtsas bara att jag inte hörde det där nu", det är sånt jag får rakt i ansiktet när jag nämner namnet. Vad är poängen med alla pikarna? Att det önskas att förhållandet tar slut? Försöka påvisa att han är ett as? Eller för att visa alla andra att ni verkligen hyser starkt agg mot honom? Vad det än handlar om så får jag sitta bredvid och lyssna medan historien återigen berättas för de som, gud förbjude, inte har hört om förhållandet som bara borde ta slut nu med en gång. Jag önskar att man kunde få höra det öga mot öga, från de som är mina vänner. Istället frågar sig folk, som knappt träffat personen, öppet om varför jag bara inte gör slut på det. Ska jag ställa mig upp och ifrågasätta varför detta tas upp i en stor folksamling? Nej, då förstör jag ju den fina stämningen som kommer av att sparka på och trycka ner mitt förfärliga förhållande. Jag förstår bara inte vad jag har gjort. Vad har jag gjort för att förtjäna det?

Nu vill jag klargöra att det inte handlar om honom. Jag är definitivt inte en sådan tjej som anser att alla måste gilla honom. Tycker ni inte om personen jag älskar, så fine, för det handlar inte om honom alls egentligen. Jag är lycklig och av någon anledning så har folk ändå ett starkt behov av att göra den lyckan lite surare. Borde man inte vara lycklig tillsammans med mig eller vara glad för min skull? Jag vill inte ha ett godkännande, det behöver jag inte alls, nej tack. Det jag vill ha är stöd, något som visar att vi är med dig vad som än händer. Likgiltighet istället för förakt, inte för hans skull utan för min. Sedan kan folk få hata hur mycket dom vill men nu är det jag, en vän som blir till åtlöje.

Jag älskar någon. Jag älskar någon som älskar mig tillbaka.

/Dear Prudence