Ägd

Jag har inte skrivit på länge, främst på grund av lathet kombinerat med tidsbrist. Men också för att jag är så tömd på idéer och känslor. Har kört på i hundraåttio hela året so far, på olika sätt och vis, oavsett om det är hundraåttio timmar i min säng eller om jag druckit hundraåttio öl. Men det har gått fort, mycket och snabbt.

Idag fick jag i alla fall lite inspiration, mitt i mitt magvirus insåg jag hur lite jag hade ätit de senaste dagarna. Givetvis en naturlig utgång av oförmågan att smälta mat just nu, men det ledde mig i alla fall in på en tankeväg sammanflätat med manymen, feminism, ätstörningar och tjejer. Jag känner i skrivande stund den brännande, ekande, tomma känslan av en kropp och en mage som inte fått ordentligt med mat under lång tid. Jag känner mig tung, utmattad, orklös och saknar aptit.

 

Det finns tjejer över hela världen som har denna känslan varje dag, och känner sig nöjda med det. Tycker att dom varit duktiga och att den pressande onda känslan i magen är ett bevis på alla äckliga kalorier dom har undvikit.

 

Det finns hemsidor som stödjer den så kallade ProAna-rörelsen. Detta är bloggar, forum och liknande som inriktar sig på anorexia och ätstörningar i allmänhet som en livsstil. Något självvalt, att den fria viljan ger dom full rätt att svälta sig själva. Att det är vackert och att man är lat och korkad om man låter sig själv se ut som alla andra, vanliga, feta människor. Jag blir ganska äcklad när jag tänker på det, att det finns hemsidor och forum där tjejer och kvinnor i alla åldrar ger tips till varandra på hur dom ska träna i sitt rum utan att föräldrarna märker det. Hur dom ska gömma maten, hur dom ska fejka en viktuppgång innan nästa invägning på kliniken, hur dom ska övertyga människor runtomkring om att dom bara fastar och att det faktiskt är nyttigt. Dom behöver inte dölja det för att det är fel, utan för att omvärlden inte förstår. Det är deras kropp, deras önskan, deras FRIA VILJA. De lägger upp ”thinspiration” i form av dokumentärer, youtube-videos och bilder på sjukligt smala modeller och privatpersoner. Bilder på hur de brukade se ut för några månader sen, och hur fantastiskt utmärglade de är nu ett tiotal kilo senare. De andra uttrycker avund, hur fuskigt det är att just den tjejen har så smala lår, att de är så otroligt feta och önskade att de hade samma disciplin. Att nu, denna veckan, ska dom fan inte äta någonting, att dom är tacksamma för att hon visar sina fina höftben så att dom också kan bli peppade till att låta bli alla vidrig mat.

 

Givetvis får vi bestämma över våra kroppar. Vi får göra vad vi vill, oavsett om det skadar oss eller inte. Till och med om det leder till döden. Man borde inte, men man får. Det finns ingen lag mot det. På sätt och vis är det ju som att vi har får fria vilja, vår makt att göra vad vi vill, men att vi trots allt blir kontrollerade. Lite som en labbråtta, som är helt omedveten om elektronerna som styr den. Någon trycker på en knapp och råttan vandrar glatt ovetandes åt höger, övertygad om att den har valt det helt själv.

Jag tror att vi fungerar lite på samma vis. Allt runtomkring oss, förutom vissa undantag, säger att vi ska väga såhär, se ut såhär, vara såhär och leva upp till det där. En del av oss ifrågasätter det, gräver på djupet, läser genusvetenskap eller köper Fittstim. Försöker för allt i världen att ta reda på vad som egentligen kontrollerar oss. Vad som har format oss och fortfarande försöker forma oss, och med denna vetskapen kunna stoppa det. Jag är fortfarande inte säker, men ger ett såpass tråkigt, vagt och förväntat svar som patriarkatet. Öh, eller typ samhället. Tidningar och sånt, typ. Hehe.

 

En kombination av intryck från alla håll, vana, gamla fördomar och normer, vad mamma gjorde, vad pappa sa, hur samhället tycker, vad du hörde och såg i omklädningsrummen innan gympan. Tjejer som nyper och drar i sin hud och klagar med bekräftelsesökande stämma, någon elak kommentar. Någon snygg, cool, accepterad och SMAL person. Någon karaktär i en film eller en kändis eller en populär tjej som är timid och slätstruken, som alla gillar och som du borde försöka vara som.

 

”Men vad fan, ni kan ju välja själva. Lyssna inte på det, ta inte åt er bara” har jag hört under åtskilliga diskussioner. Lättare sagt än gjort, decennier av hjärntvätt och intryck är svåra att förtränga bara sådär. Det är i våran ryggrad. I våra armhålor, mellan våra ben, i vårat ansikte och till och med innanför huden på oss. Det bara är så, och de som försöker stå emot blir stämplade som osköna, rabiata och... krångliga. Jag vet inte var det började, exakt vad det beror på, precis hur vi ska göra för att ändra det och göra allt bättre. Jag vet bara att jag blir matt av tanken, att det är lättare just nu att raka armhålorna, sminka mig och pynta mig som en julgran än att faktiskt ta tag i det på riktigt. En förändring känns så långt bort, speciellt när jag upptäcker internetsidor som de jag berättade om ovan. Då tänker jag (i en kort sekund) att min generation och de efter mig redan är förstörda och sabbade för länge sedan och att vi lika gärna kan ge upp.

 

Nu orkar jag inte tänka på det mer. Ska försöka peta i mig lite mat, om det går bra ökar jag intaget. Mycket. Och kommer inte känna någon ångest alls nästan.


Mia Wallace


Kommentarer
Postat av: Mary Jane

Puh, jag blir också matt. Jag kämpar liksom med att inte raka benen nu. Varje dag intalar jag mig att det är min kropp och om jag känner för att inte raka mina ben så behöver jag inte det och det borde inte vara något märkligt. Vissa kan tycka att det inte är en big deal, och som sagt: "varför måste du vara så krånglig och REBELLISK och ARG?", men man säger mycket av att typ njuta av mat och att skita i rakhyveln. Det är ett statement som kanske min lillasyster t.ex. kan se och påverkas av. Många bäckar små. Men jag kämpar med att inte bara göra det lätt för mig själv och ta fram rakhyveln, och det är ju helt banalt.

2010-05-20 @ 23:13:27
Postat av: jeanne d'arc

nu när sommarn är kommen och mina ben skriker efter att få gå barbenta, tiden jag fruktat hela vinterhalvåret, har jag börjat märka att INGEN BRYR SIG OM MINA HÅRIGA BEN OCH ARMHÅLOR, och det är så jävla befriande för då kan jag sluta bry mig om mina ben och armhålor. och om det är nån jävel som bryr sig så är det en jävligt bra våg att skilja agnarna från vetet med.

2010-05-21 @ 08:33:53
Postat av: mia wallace

armhålorna har jag testat och bildat mig en väl avvägd uppfattning om. benen har jag inte rört sen 2004, fittan beror helt på vad jag känner för. lite som att klippa håret på huvudet, som ju förresten är långt på många för att nästan alla tjejer gillar långt hår. och killar gillar gärna tjejer som har långt hår. borde man klippa... kanske till och med RAKA av det med? för att verkligen vara helt säker på att man inte rör sig på könsrollernas territorium?

2010-05-21 @ 13:16:48

DINA TANKAR OM INLÄGGET:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas inte)

URL/Bloggadress:

Tanke:

Trackback