Jag sitter på terassen, spelar en trudelutt på min gitarr och kisar mot solen. Det här scenariot påminner mig om något annat. Ett fridfullt moment från en tid då jag faktiskt var glad. Jag log, jag skrattade, jag kände dofterna och dansade. En tid då jobb och pengar och framtidsplaner och kättja inte stod ivägen för mina endorfiner. En tid då energin fanns i kroppen på ett helt annat sätt och då jag naivt såg möjligheter i varenda människa. Idag känner jag ingenting av det där.

De senaste veckorna har jag träffat vänner av alla dess slag. Lunchat, gått i skolan med, supit med, promenerat med, solat med - you name it. Och allt vi pratar om är negationer. Alla våra problem med kärlek, brist på sex, vi hittar aldrig någon kvalificerad människa att älska och allt vi gör är att klaga över det. Vi har mycket i skolan. Vi dricker för mycket. Vi äter för mycket. Vi väger för mycket. Vi väger för lite. Vi är för bleka. Vi har inget jobb. Vi har inga pengar. Ingenting roligt händer i den här stan. Ingen vill ha oss. Killar som stöter på en är jobbiga. Det är jobbigt att städa. Vi vill flytta hemifrån. Det är så dyrt att bo själv. Det är så dyrt med mat. Pojkvänner som hör av sig för lite. Pojkvänner som hör av sig för mycket. Alldeles för lite bekräftelse. Ilska över att bli objektifierad. Inget jobb. För mycket jobb. Inga kläder eller trött på sin stil. Exet som är fult och jobbigt. Spårvagnsbot eller dyra färdbevis. Vaginainfektioner eller svampinfektioner. Kronisk huvudvärk eller anorexia. Vänner som inte ställer upp, och vänner som man är så jävla trött på. Klubbar med fula människor. Klubbar med alldeles för snygga människor. Dyr öl. Äcklig öl. Livet är så jävla jobbigt men ändå är vi så jävla rädda för att dö.

Tillåt mig kräkas på hela min tillvaro. När slutade vi le och skratta? När krossades våra naiva verklighetsuppfattning? När blev vi sådana riktiga jävla bitterfittor?

Hela mitt väsen skriker efter en förändring. Jag klarar inte av att höra på de här upprepningarna längre, om och om igen. Om två veckor flyttar jag till en egen liten lägenhet med tillhörande balkong. Där kommer jag att sitta och lyssna på bossanova, röka mentholcigaretter och smutta på drinkar, och inte en enda jävla liten bitterfitta kommer in i min lägenhet. Det är fanimig dags för en attitydförändring hos varenda en av oss, damer. Det här är våra liv.

/ Huckleberry