Våren är den tiden då man ska känna ljuset vid slutet av den mörka tunneln, då man ska börja se framåt och vara lycklig. Så brukar det vara för mig. Jag litar alltid på att vårsolen kan få mig att vakna till liv. Nu börjar våren ta sig igen, men jag känner inte längre the buzz. Ångesten är mer påtaglig än upprymdheten. Vad var det som hände?

Jag har börjat inse hur mycket jag förlitar mig på människor nu, mer än vad jag gjorde innan. Kanske är det därför som det krävs mer än lite varmare klimat för att jag ska blomma. Två hela dagar på jobbet utan att ha fått träffa någon som lyfter upp en och redan känner man sig deprimerad. En småelak kommentar från en mor och man stänger igen direkt.

Nu när man då förstår hur mycket kontakt med människor betyder, så kommer rädslan. Jag vill aldrig någonsin bli ensam. Vad gör jag då? Det finns inte ens i min ordlista. Det är panik, ren panik. På något sätt känns det också som att det är det som gör att jag fortfarande är nere trots grönskan. Kan jag inte längre njuta av att vara själv? Det var det enda jag älskade att göra på dagarna när jag var yngre. Problemet är att det inte är som att lära sig cykla. Jag har glömt hur man gör.

Det är väl helt enkelt nu man är mer i behov av säkerhet. I skolan är man van vid att träffa sina närmaste hela dagarna och helt plötsligt måste man börja boka tid för att ses. Det är så mycket längre bort. Man har så mycket mer att förlora, så mycket mer som man känner sig tvungen att hålla kvar med hela sin kraft. Men då innebär det väl ändå innerst inne att man är lycklig? Det borde jag definitivt vara och det är jag väl också. Istället för att inse det så går jag runt och är osäker. Jag tänker att idag kanske är dagen då allt bara kommer rasa runtomkring mig, eftersom folk inte kan ha det så bra.

/ Dear Prudence