Med ospecifierade steg vandrar jag Berlins kullerstensgator med antingen gråten, skrattet eller spyan i halsen. Varför kan jag aldrig förbli stabilt lyckling, eller varför inte likgiltig? Något annat än allt det jag känner just nu. Grupptillhörighet, identitetskris och brist på bekräftelse på ett konstnärligt och själsligt plan gör att mina mungipor ger efter för gravitationen. Någon gång vill jag kanske bo här i den industriella grönskan. När jag äger ett tillförlitligt tyskalexikon och när mina inre blödningar läkt. Eller när jag likt Frida Kahlo accepterat kronisk smärta och odlat mustasch. Då kanske.



/ Huckleberry