Ett, två, tre, fyra, fem år har sakta gått förbi, tunga fötter som gjort långa spår i grusets femåriga gång. Ord, namn har bokstaverats i sand, träd har skrikit när hjärtan ristats in i bark. Det har runnit kåda, för inte kan ens bultande hjärta blöda? Det är bara i poesin, i den unge Werthers lyriska värld som hjärtat färgar skjortfickan röd.

I fem år har de kämpat med att fylla frånvaron med minnen, fotografier som andas, ett album av andedräkter från spännande tider. Om det var ömsesidigt har Sebastian aldrig varit säker på, om även hon bär en burk med andedräkt i sitt minne?

Hans händer ser härdade ut som efter ett långt liv fullt av arbete, men när Sebastian stryker sin fiols stråkar gör han det mjukt med fingertoppar av bomull. Innan Sebastian tar till noter hinner han höra att han behövs vid disken.

Fem år har hon levt i en misär blandad bekvämlighet, ytterligare fem år har hon hört sina döttrar sjunga när far tagit henne till våld. Men hon brukar alltid säga att man ser det man vill se, hon ser Skåne bäddad i diamanter istället för den slaktande kölden. Hon ser inte heller sin man i otroget tillstånd, i hoppet om att han låter bli flaskan. När hon sluter sina ögons lock bevittnar hon inte längre familjens klippa som fallit tillbaka i sina gamla mönster. Hennes klippa som omfamnar sin alldeles egna frilla, hon med den mjuka barmen som ständigt bär en flaska i handen.

Sebastian sveper sin mjuka hand över fiolen en sista gång innan han ställer den ned. På vägen upp känner han av att någon mer är närvarande, han höjer sitt huvud från sin böjda ställning och ser henne, Maria.

I desperat behov av att sansa sig sträcker Sebastian på sig, han rör sig sakta över trägolvet i riktning mot Maria utan att bryta den intensiva ögonkontakten ."Det var minsann inte igår". Maria rodnar när hennes blick vacklar mellan rummets alla små detaljer, inombords känner hon en av de mest intensiva känslor som hon inte ens visste existerade. Hon bryter ögonkontakten för det känns som hon aldrig mer kommer ha möjligheten att stänga sina ögon igen efter hennes blick fastnat i hans, i Sebastians.

Han är förtrollad åter igen, nu står hon där som en ängel. Han kan inte riktigt förstå, vad gör hon här, har något hänt henne? Men tankarna blir bara små bieffekter i hans heta feber som uppstått vid blotta synen av henne.

"Kan jag hjälpa dig? Kom här så sätter vi oss ner." Sebastians huvud bultar av frågor men han lyckas tämja sitt sinne och drar ut en av de två små stolarna vid det lilla runda bordet i rummet. På bordet står det en kristallvas som fångar Marias intresse. Vasen är fylld av ett fång torkade röda rosor. Precis så såg rosorna ut som hon brukade plocka från gårdsplanen och hänga upp på tork över vedugnen. Hon rycktes upp ur sin tillbakablick när Sebastian flyttade på vasen och ställde istället ned en flaska som innehöll en druvröd vätska. "Nu tycker jag att vi förtjänar ett glas, inte sant?" , sen kom han ihåg att hon inte dricker starkdricka. Han häller upp i ett litet portglas och skjuter det fram till Maria, Sebastian säger ömt, "det är bara dofter i ett glas".

Maria släpper taget om sina muskler första gången sedan hon kommit in, hon pustar ut, men drar samtidigt in luftens elektriska spänningar som ger henne en kick för varje nytt andetag, för det syrliga syret i hennes forsande blod. Hon behöver inte längre leta i sitt minne efter andedräkten, hon har den framför sig. Hon har den besvarad, men det är inget som de någonsin sagt rakt ut, eller någonsin kommer att göra.

Bara det här viruset stannar i dem ett tid till.

/Clementine