Vi kommer ifrån samma lilla kommun, vi har gått på samma skola, i samma "klass-lag" till och med. Han är två år äldre än mig och han hatar allt som har med kommunen att göra och alla som kommer därifrån. När vi träffades, jag var 16 och hade precis blivit dumpad av nummer 1, var det sommar och vi dansade mitt i natten till "Just can't get enough" med Depeche Mode på en brygga i göteborgs skärgård. Vi hade aldrig träffats innan och vi båda trodde att den andre var någon annanstans ifrån. Efter en helt magisk kväll tillsammans försvann han. Ett år av ingenting. Inte ett enda livstecken. Men så en vacker dag när jag går av bussen, som han går på, möts våra blickar. Jag hade sovit den 45 minuter långa färden och såg antagligen inte så munter ut. Två minuter senare får jag ett sms från personen ifråga som undrar just detta: "Är du arg på mig?". Sen var spelet igång igen. Han bjöd med mig till en liten stuga, någonstans nära marsstrand, med hans killkompisar och vi hade en helt (andra) fantastisk kväll tillsammans. Efter det. Samma visa igen. Han försvann. Jag blev så frustrerad eftersom jag faktiskt hade känslor för killen. (Ja, jag blir väldigt lätt förälskad. Det har både sina för- och nackdelar kan jag säga). Och såhär har det hållt på fram tills idag. Vi ses en gång per år och sen NOTHING. Och vi har aldrig gjort någonting mer än att kyssts. Vi har sovit ihop flera gånger men, jag vet inte varför, aldrig riktigt kommit till skott.

Men denna nyårsafton sågs vi. Och allt det där stela var borta, alla tonårshormoner hade svalnat och vi kunde faktiskt föra vettiga diskussioner. Diskussioner som ledde till överärlighet som ledde till bråk som sen ledde till skratt. Denna nyårsafton, då vårt 2010 invigdes, skulle vi äntligen, äntligen HA SEX! Pah! Trodde vi ja. Jag hade precis fått nycklarna till min nya lägenhet och hade bestämt att jag skulle sova där den natten. Jag frågade nummer 28 om inte han ville följa med. Det ville han och vi gick i genom hela göteborg för att äntligen sätta nyckeln i låset och gå in i vårt lovenest. Vred om nyckeln och ingenting hände... Dörren går inte upp. Vad i helvete?! Det visade sig att jag fått fel nyckel. Han blev förbannad och jag satte mig i trappan och ASgarvade. Vad skulle jag göra? Det var ju ödet. Det skulle helt enkelt inte hända. Vårt möte avslutades med en tam klapp på ryggen och jag kunde inte hjälpa att skämsamt säga: "Ja, men då ses vi väl om ett år!". Det jag inte visste då var att killen skulle ju flytta utomlands dagen efter och vara borta i, just det, ett år.

Men så igår fick jag ett härligt meddelande om att han var tillbaka i sverige. Vi bestämde att vi skulle ses. Kort och gott. Kvällen slutar hemma hos mig! ÄNTLIGEN! JAG FICK HONOM ÄNTLIGEN! Trots att sexet var otroligt kort, 2 minuter - jag skojar inte, och att han pratade engelska med mig som turn on måste jag säga att jag är förbannat nöjd. Han låg runt mig hela natten, med benen ihop slingrade och andades i min nacke. Ibland räcker det som njutning. Så äntligen är han ute ur bilden. Spöket som har hemsökt mig är äntligen borta. Och det bästa av allt är att nu vet jag att han är inte så gudomligt perfekt som jag målat upp honom att vara. Han bara är.

/Mary Phelps Jacob