Lyckan.
Vart tog du vägen? Var du ens min? Kommer det någonsin bli vi två?
Du & jag, lyckan?

När jag var yngre tänkte jag, bara jag lämnar den här platsen ni kallar skola, platsen som blev modern till mina magsår & migränanfall, bara då blir jag lycklig.

När jag börjar gymnasiet då blir jag lycklig.
Dessa tre år varit de tre bästa i mitt liv, men lyckan har även här gått vilse i de så långa korridorerna, i klasskamraters hjärtan.
Det är bara du & jag smärtan.

Efter gymasiet då? Då träffar jag lyckan tänkte jag.
Men nu är jag rädd att vi aldrig kommer att ses.
Inte innan 2012.
Överlever jag två år till?
Kommer det ta längre tid än så?

Igår satt jag i köket med mitt vin. Jag iakttog min mor. Jag ville vara ärlig och ställa frågan, hur det känns att ha en dotter som bryr sig så mycket om andra att hon inte lagt ner tid på att ta hand om sig själv? En dotter som tror hon kan rädda världen ensam, hur känns det? Patetiskt?

Så jag ljuger och skriver att jag tar en kopp te, medans jag knäcker en öl.
Måste andas en stund till.


/ Clementine