Under hela min uppväxt så har jag lärt mig vikten av att ha det fint och rent och pedantiskt hemma. Inte för att jag själv har velat, utan för att min kära mor alltid haft järnhandsken på när det gällt renlighet. Jag och min stackars far har fått utstå många "det är så synd om mig för att ni inte gör det och det och det och det och det" och tro mig, det är inte mycket av det jag "lärt mig" har inte fastnat. Därför har jag alltid vetat att jag inte skulle bli sån, så pedantisk. Jag kan klara av att lämna nåt papper som ska slängas eller tallrik/glas på bordet till nästa dag utan problem, där är skillnaden mellan mig och min mamma. I min garderob ser det ut som ett bombnedslag, det är okej bara det inte ligger över hela golvet i resten av hemmet. 

Nu är saken den att jag lyckades träffa en person som möjligtvis skulle kunna vara raka motsatsen till min mamma när det gäller just detta. (kanske en undermedveten rebellisk aktion?) Även om jag inte är lika konservativ som modern så är det väl förståeligt att jag inte vill bo i en svinstia.. Eller? För att undvika behöva gå och plocka upp och städa åt andra i åratal innan bubblan spricker som för henne så försöker jag istället "uppfostra" lite i taget så att man lär sig själv (även om jag anser att den uppfostringen borde skett något tidigare under hans 19-åriga liv, men fine). Problemet är då att varje gång jag tar upp något, som t ex jag kommer hem kl 22 efter en låång dag på jobbet och han har varit ledig hela dagen utan att han tagit sig an den meterhöga disk i köket och inte heller plockat bort varken skräp eller sin smutstvätt från golvet. Är det verkligen så konstigt att man blir irriterad? Nej tack, jag vill inte mysa med dig när det ser ut som fan och det finns hundra saker att göra. Det jag får höra tillbaka är att jag måste chilla och slappna av och inte vara så jobbig och tjatig. Jag kan acceptera att man missar disken för att man inte hunnit, ingen är ju perfekt men ibland går det för långt.

Det är dags att sätta ner foten. Jag orkar inte vara någon annans morsa än mindre någons husa. Får jag ingenting så tänker jag heller inte ge något tillbaka. Kalla mig gnälltant om du vill men tro inte att jag tänker ta på mig skulden bara för att jag är uppriktig.

/Dear Prudence