Jag är en partikel som svävar i tystnadens oljud.
Saknar inte attraktion som tidigare, heta hudar som svetsas tillsammans.
SAKNAR INTE NÅGON AMOUR.
Jag försöker se det framför mig, försöker prata förnuft med längtan.
I bland på tågstationer,
i mataffärer,
på spårvagnar,
genom kaffebefläckade fönster.
I kappa, i kort rött hår med utväxt, med någon annans farmors väska från rödakorset.
Tror jag mig se henne, men det är någon annan.
Det är då allt slutar att slå och jag blir en partikel i vakuum.

/ Clem