Vi har pratat om Prinsen och Prinsessan, människan perfekt som skall knyta ihop säcken och göra vårat liv komplett. Var är min människa? Tårar, ångest och ilska. Spark i kuken på slumpmässig pojke som kanske egentligen inte gjort något ont, men som fanns där och råkade säga fel sak vid fel tillfälle. Var är mitt pittoreska hus på landet med stämsång på dagen och ljuv älskog på natten? När är det min tur? När du minst anar det! Hur skall det gå, jag spanar ju efter kärlek bakom varenda krök. Jag önskar jag hade ett svar, ett tarotkort över framtiden. Jag önskar jag kunde säga till dig, mig själv och alla andra att den 14 augusti 2013 när klockan slår tolv kommer vi att finna varandra och aldrig behöva leta mer. Men det kan jag inte för hur mycket jag än vill så fungerar inte världen så.

Jag önskar att vi kunde sudda ut alla Disney filmer, Romeo & Julia historier och the Bachelor program, då kanske vi inte hade haft denna ständiga strävan efter rosenröd kärlek. För vad händer om kärlek bara är en konstruktion vårt samhälle skapat? Vad händer om verkligheten är karg och kärlek bara är hormoner skapade för att vi ska vilja knulla, para oss och föra arten vidare. Vad ska vi ta oss till då? Tänk om vi finner oss själva på ålderdomshemmet när vi är 80 trötta, krokiga och något dementa konstatera att vi kanske borde ha gift oss med våran bästa vän när vi hade chansen.

Försöker finna en slutsats, men det är svårt för jag har inte något facit på hand och det som är sanning för mig behöver nödvändigtvis inte vara sanning för dig. Jag känner mig som en inkonsekvent pessimistisk satkärring som pendlar i denna fråga fler gånger om dagen än vad Days of Our lives går på tv, men idag är en sån dag. Idag känner jag mig trött och ganska matt. Vi kommer ju aldrig någonvart och det känns som om vår jakt på att bli kompletta med en annan part ger oss mer ångest än lycka. Varför är det så svårt att överge idén på hela själsfrändekonceptet och vara tillfreds utan det? Till och med när jag hela detta år hävdat att jag faktiskt är nöjd och lyckats upprätthålla en riktigt bra fasad som periodvis även lurat mig själv, har kommentarerna från omgivningen varit en indikation på att ett liv utan en person att kalla sin egen är otillräckligt.

I morgon har jag antagligen ångrat mig och skriver ett inlägg som är fullt av fjärliar i magen, men just nu är jag vilsen. Jag vet inte vad som är upp, ned eller mitt emellan. Kan det inte bara komma ett vetenskapligt bevis på hur saker och ting ligger till så vi kan bestämma oss för om vi ska ge upp skiten eller om vårt letande faktiskt kommer att bära frukt när vi minst anar det.

E. Bennet