Förhållanden. Förhållanden.. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Vi älskar och hatar dom om vartannat. Varför kan vi inte bara nöja oss med bra? Det ska alltid vara magiskt magnifikt eller tragiskt och förstört. Upp och ner hela tiden. Jag vet inte ens vem det är som skapar dom här ups and downs för jag tror inte att det är jag och troligtvis tror den respektive samma sak.

Just i denna stund håller vi på att gå in i ett nytt stadie i förhållandet, men på något sätt.. Jag vet inte riktigt om det går som det ska. Inte för min del i alla fall. Är det inte förståeligt att man vill att båda är på samma nivå och att båda bryr sig lika mycket om saker som faktiskt är ganska viktiga för ens framtid? Jag förstår verkligen inte och känner mig totalt mållös. Inte för att jag vill få allt ogjort, men nu vet jag och det tär på mig att veta att det inte riktigt går att ångra sig, om man skulle vilja det. Då är det bara att gilla läget på något sätt.

Varför ska man behöva känna sig som "den ansvariga" när det handlar om att dela på allt, både det underbara och det viktiga. Nej. Nu är det dags att ta en paus och sluta göra allt för alla andra och inte få något tillbaka. Det är ju bara jag som skadar mig själv. Jag ber om ursäkt för att någon stackare ska behöva läsa sig igenom den här texten av nonsens som bara måste komma ut någonstans.

Just nu känns det väldigt besviket, väldigt osäkert. ja, ungefär så. Bäst vore att bara ligga lågt, dra sig undan långt långt bak där man inte kan bli hittad. Sen kanske någon märker att jag inte bara tas förgivet eller att jag bara är till för honom utan även för mig.