så det kan gå

Går på festen ändå, trots det lockande okomplicerade hemmet med mat och värme. Välbekanta ansikten utgör trygga hamnar, men mest vill jag låsa in mig på toaletten (kön är dock från helvetet och det är inte att tänka på). Knuffar mig fram mellan MUF-pojkar och blonda Handelstöser, nej tack ingen Peach Melba blandad med vodka för mig, det är så bra så. Ett hav av blåa sympatisörer men jag kämpar vidare, når vardagsrummet och ser min vän. Räddad. Tittar lite till höger om min vän och ser ett knippe rödabruna dreads. "Zing went the strings of my heart." Klok vän lämnar snart scenen och lämnar oss ensamma. Vi pratar, trevande först men snart med allt större säkerhet, om teater, film, Berlin, politik. Vi skiljs åt, minglar vidare i vimlet. Möts en timme senare i köket, söker oss mot golvnivån. Mitt huvud i knät, stryker mig över håret. Byter nummer. Ses vi snart? Jo. Definitivt.

Ethel Greenglass Rosenberg

Kommentarer

DINA TANKAR OM INLÄGGET:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas inte)

URL/Bloggadress:

Tanke:

Trackback