What will you do when you graduate?
If you stay here you'll suffocate.
And all your friends are moving to London
While the cherry trees are still in blossom

Ännu en gång sätter Jens Lekman ord på mina
känslor. För första gången går det upp för mig
att mina kära är på väg ifrån mig, ifrån den
här staden, staden jag i mina nu krossade drömmar
trodde att vi alla skulle stanna i. För alltid.
Tillsammans få rökrynkor och cancer, bulle i ugnen
och studieskulder. Men alltid under fiskmåsarna i
hamnen, alltid under slottskogens trädkronor. 
Alltid nästan påkörda av spårvagnar, med en öl
i ena handen och en korv med mos i andra. Kanske
resa iväg ett tag, en vecka eller ett år. Men
ändå alltid återvända till västkustens hjärta.
Ändå alltid dingla med benen från kajen i Rosenlund,
alltid rödgråtna på Järntorgets nedpissade bänkar.
Alltid berusade och bortgjorda på Andra Långgatan.
Alltid springa i regnet genom Vasa mellan Jazzhuset
och Vasagrillen. Är det bara jag som värdesätter 
dessa stunder och scenarier som befläckar och
förgyller våra liv? Är det bara jag som älskar den
här staden? Är det bara jag som funderar på att
tatuera in ett fett jävla ankare över hela överarmen
med ett stolt "Göteborg" tvärs över?

Det är med tårar i mina ögon jag ser Don Juan och
Mary Jane åka härifrån, och jag konstaterar att
frånvaron kanske blir permanent. Runaway Bride blir
väl inte kvar här länge till, inte heller A eller 
Artemis om jag känner dem rätt. V. Tereshkova vill
se och älska hela världen, E likaså. Jag klandrar
er inte, jag snarare beundrar er alla. Om jag hade
samma drivkraft och längtan härifrån hade jag gjort
likadant som er. Jag hade tagit första tåget söderut.
Jag hade kastat mig in i något äventyr, låtit fötterna
ta mig dit de för mig och aldrig blickat bakåt mot
vår hemstad Göteborg. Men det har jag inte.

Jag vet inte varför jag längtar hem så otroligt mycket
så fort jag lämnar västkusten. Så ironiskt att sitta
i tropisk hetta på en strand i Grekland och längta hem
till sommarregn och krabbor i tången. För jag älskar
allt med den här stan. Jag älskar måsarna som vägrar
lämna en ifred på Grönsakstorget. Jag älskar indiekidsen
och deras skrattretande fasader. Jag älskar fyllegubbarna
på Sejdeln och de bortsprungna katterna i Lunden. Jag 
älskar Skansens Krona och Haga Bion. Jag älskar hur ful
Poseidon är och bratsen på Avenyn. Jag älskar Majorna,
att åka spårvagn och jag älskar indieklubbarna på Röda
Sten. God damn, jag älskar till och med Hisingen.

Men framför allt älskar jag er. Mina brudar som håller
mig vid liv, efter många nära döden upplevelser och
euforiska tripper. Och det skrämmer mig nåt så fruktansvärt
att ni är på väg ifrån mig. På väg bort från vårt fäste,
staden som fört oss samman. För jag vet att jag är låst
vid den här staden inte bara ett år till, utan för resten
av mitt liv. Jag vill leva mitt liv här, det här är mitt hem.
Kanske plugga någonannanstans, eller resa iväg ett tag,
men jag vet i mitt hjärta att jag kommer att återvända.
Jag har för mycket saltvatten i blodet för att inte göra det.

Jag önskar bara att ni kunde stanna hos oss. Mig och Göteborg.