Att fånga en fjäril

Det finns någon som fladdrar runt mitt huvud. Som aldrig tycks landa, men som heller inte flyger någon annanstans. Som en ensam liten fjäril är han, och jag vill ha honom kvar.

Han, fjärilen, driver mig till vansinne och jag finner mig själv sitta skrattandes åt att jag så lätt faller i sådana här klyschor. Man vill ha allt det man inte kan få.
Den här historien är dock ett speciellt fall, så som många av mina historier.

Vi hade pratat planlöst på facebook och sms, små ord då och då som aldrig ville komma någon vart. Jag vet inte vem det var som började, men jag tror till och med att det var han. Han var egentligen inte någonting jag ville ha, men han liksom dök upp ibland i min inkorg och jag förstod att han var intresserad. Så då blev jag intresserad. Alltid lika nyfiken när någon är nyfiken på mig.

Problemet var att han var en fjäril, fladdrandes, snuddandes ibland men lika snabbt borta. Vi hade kontinuerlig kontakt den sommaren för två år sedan, men jag förstod aldrig vad han ville. Jag tänkte inte så mycket mer än att vi kunde ha en sommarfling, no strings attached och försökte på ett avslappnat sätt invitera till en promenad en kväll efter att vi smsat i flera timmar:
"Tänkte gå ut en stund för en nattpromenad. Följer du med?"
Han svarade inte.

Och detta skulle att bli de kommande två årens relation. Han skrev till mig, vi pratade, jag kom till kritan och han svarade inte. Man kan ju tänka att jag borde gett upp för längesen - han är ju uppenbarligen inte intresserad.
Det är här historien blir lite mer intressant. Han kunde nämligen ibland skicka sms som: "Jag är inte i Sverige, men jag längtar efter dig", och ibland kunde han vara full och skriva på chatten att han gillade mig, att jag var vacker.
Jag ville ha honom där.

Åren gick och vi träffades aldrig, bara små ord då och då; som något bevis på att vi tänkte på varandra. Att vi fram för allt ville ha varandra. Även om vi bara träffats fåtal gånger, fulla i stressen av att vara påväg åt olika håll, så fanns det alltid lust i de där små orden. Jag var extremt attraherad av de där små orden. Jag kunde ligga med de där små orden, ensam på natten i min säng.

Så i höstas började de där orden komma tillbaka, efter flera månaders uppehåll. Jag hade saknat de! Och han hade saknat mig. Så en kväll visade det sig att han var tillbaka i Göteborg och vi hamnade på samma klubb. Han var totalt packad och tog tag i mig: "Fan vad kul det är att se dig" viskade han och tryckte upp mig mot en vägg.

I hela mitt långkorta liv har jag aldrig blivit upptryckt mot en vägg, inte på det viset.
Det här hade vi väntat på i två år. Jag ville inte och har inte velat ha någon annan så mycket någonsin. Han verkade ha släppt på allt och hängav sig åt att vi verkligen ville ha varandra. Så som han inte vågat innan.
Trodde jag. Tills han släppte mig och gick ut. Jag följde efter. Han var väldigt full, med huvudet i händerna och en cigarett brinnande mellan fingrarna. Jag satte mig bredvid honom; "Hur är det?"
Han mumlade och jag fick fråga vad han sa. Han utbrast: "Vad gör du här egentligen? Du är alldeles för snygg för det här! Du är alldeles för snygg!"

Jag sa ingenting, var nog mest i förbryllad chock över hans plötsliga passion. Vi ramlade in i någon slags kyss igen men så kom vakterna och sa att det nog var bäst för honom att gå. Han höll med och lunkade ut. Utan ett hej. De första snöflingorna landade där utanför och jag sprang efter honom.
"Vadå, ska du bara gå nu?!" fick jag ut i falsett. Han sluddrade att det var bäst så och att jag skulle gå tillbaka och ha roligt med mina vänner. Då blev jag förbannad och skrek: "Ah men VA SÅN DÅ!" och sprang in igen och ångrade mig på direkten.

Men så vibrerade de där små orden i min ficka igen. Jag tog upp mobilen:
"Hej. Du är bra."
Jag svarade:
"Vad är du?"
Han:
"Göteborg, var är du?"
Jag:
"The Universe, jag vill träffa dig."
Och så svarade han: "Jag vill träffa dig också!!!!"

Jag tog det här som en tydligt tecken på att jag inte blivit totaldissad. Att den här killen faktiskt var intresserad av mig, och ifall det bara var på ett sexuellt plan så var jag väldigt nöjd med det också. Eller är jag knäpp? Betyder "jag vill träffa dig också!!!!!" egentligen "lämna mig ifred din jävla idiot!!"?  Är det något fel på mig? Kan jag inte läsa människor? Går jag runt i en drömvärld där jag tror att folk faktiskt är intresserade av mig? Detta är vad jag nästan tror. För detta är vad som följde:

Jag slängde på mig jackan och tänkte se ifall vi kunde ses i alla fall.
Jag skrev ett sms: "Var är du då? Jag kan möta dig vid grönsakstorget."
Han svarade att han var påväg hem och undrade var jag var. Jag skrev att jag kunde hoppa på hans vagn och möta honom.
Inget svar.
Jag ringde.
Inget svar.

Men nu var jag fast. Jag kunde inte sluta tänka på hur han tryckte upp mig mot väggen. Hur fantastiskt bra han var på att kyssas, trots några liter alkohol för mycket i blodet. Varför svarade han inte? Är han bög? Är han oskuld? Har han flickvän? Eller är han helt enkelt för rädd för att krossa vår lilla bubbla av sms och laddade chat-konversationer? Kanske för rädd för att uppleva oss två tillsammans i verkligheten?
Det intressanta var att han fortsatte. Han låtsades som att kvällen på klubben aldrig hade hänt och skickade sina små ord. Utekväll efter utekväll var det samma sak. Vi smsade och jag försökte desperat få oss till att ses, men då valde han att helt enkelt inte svara.

Tillslut hade jag fått nog. Den här märkliga relationen hade nått sin spets och någonting var tvunget till att hända. Jag hade verkligen ingenting att förlora. Snart skulle han åka tillbaka till Stockholm och efter det skulle jag ut och resa för att aldrig komma tillbaka, och det enda jag ville innan var att bara få ett. litet. ligg.
Med honom.

Så jag skickade: "Just fuck me for fuck sake"

Enligt vår tids sexistiska klyscha så är det ju sagt att det enda män tänker på är sex, och ifall de blir bjudna på sex upplagt på ett silverfat så är det enormt svårt för de att tacka nej. De hoppar rakt in i det som hundar. Jag tycks stöta på alla de killar som är undantaget.

Han svarade först: "Var är du?!" och jag förstod att han ville. Jag sa att jag var på väg in till stan, Vad tror ni hände?
HAN SVARADE INTE.
Men då tänkte jag att jag testar att ringa och mirakulöst så hörde jag ett litet hej på andra sidan luren.
Han lät inte alls speciellt full (som han påstått tidigare att han var) utan mest blyg och lite seg. Jag var frustrerad och undrade vad han höll på med, varför han inte svarade. Jag fick inget svar utan istället undrade han var jag var någonstans. Jag sa att jag bara var ute och gick i snön för att jag inte ville gå hem. Han sa att han var i Linnnéstaden hos en kompis och jag skuttade till. Jag var ju också i Linné.
"Var i Linné är du då? Jag är också i Linné" sa jag.
Det blev tyst.
"Hallå?"
"Jag vet inte." nästan viskade han.
"Va? Du vet inte? Du vet inte var du är någonstans?" Jag började bli rejält irriterad. Hur svårt skulle det vara?
"Nej, jag vet inte."
"Ooooooookej, jag är i alla fall här och…"
Klick.

HAN KLICKADE MIG.

Det var droppen kände jag och skickade tre slutgiltiga små ord: "Skitsamma. DIN förlust."

Jag kan inte låta bli att säga att denna man (pojke) fascinerar mig något oerhört. Hur kan någon vara så på och samtidigt så av på samma gång? Vad vill han med mig? Vill han bara vara min vän? Fine, men säg det då. Tror han att jag är kär i honom och han är rädd för att såra mig?
Jag tycker att "Just fuck me for fuck sake" motbevisar detta något. Är han totalt oattraherad och äcklad av mig?
Jag tycker att "Du är alldeles för snygg för det här!" motbevisar detta något.

Nu har en liten tid gått och jag hade nästan glömt honom. Men så drömde jag härom natten att jag gick runt i ett kolossalt stort hus. Ett sånt med stora fönster ner till golvet och vita, lysande väggar. Alla rummen var tomma och jag bara gick runt, runt, runt. Vid mitt huvud fladdrade en ljusblå, liten fjäril med skira vingar. Det var såklart han. Några andra människor gick vid mig och jag frågade de: "Varför måste han vara en fjäril?"

De sa att han får väl vara det om han vill.






Lillit

Kommentarer
Postat av: Sapfo

Jag suckar. Jag kan inte leverera någon analys mer än att detta kan hålla på i all evighet. Vem vet? Snart kanske du hittar dig själv mellan lakanen bredvid honom ändå.

2011-01-31 @ 17:07:19
Postat av: polly

två månader för mig nu.... ibland vill man bara ta tag i deras huvud och skaka om det jävligt hårt och samtidsigt skrika: VARFÖR GÖR DU SÅHÄR MOT MIG? jag har faktiskt gjort detta... det funkade ju sådär bra. suck.

2011-02-01 @ 18:05:48

DINA TANKAR OM INLÄGGET:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas inte)

URL/Bloggadress:

Tanke:

Trackback