Piller knapras. Gör hjärnan trög och verkligheten lite overklig. Men ändå, jag ser sådant som jag aldrig sett förut. Jag lägger märke till detaljer. När oron släpper och världen blir lite mindre upprörande kan jag uppskatta sådant som jag inte annars kan. Jag avverkar bok efter bok. Skriver små meningar i mitt anteckningshäfte. Allt får en klarhet på något sätt. Jag känner mig kreativ. I korta stunder, men inverkan av meds, men i alla fall. Det gör mig glad. Att få den känslan. Jag vill inte sätta en etikett på mig själv. Jag vill inte kalla mig något. Men, jag har ett problem och problem kan lösas med lite artificiell hjälp. Så varför inte. Avlastning av bördan på axlar utanför mig själv. Oron finns där, fast på håll, inte lika tydlig. I bubbla. En bra bubbla. Just nu.