Nummer 32

jag har haft den mest underbara helgen någonsin. min vän kom från aten och hälsade på i tre hela dagar. vi har ett förflutet ihop och jag har väntat så länge på att skriva av mig det här. mer förvirrad än någonsin - fast ändå ganska glasklar ändå. jag vet vad ni kommer att säga :)

helgen började med en mysig drink/middag vid havet med min vän, nummer 32. en man jag träffade en nyårsafton för fyra år sedan nu och som jag hookade med förra sommaren. vi blev vänner men jag kan erkänna för er att spänningen har alltid funnits där mellan oss trots att jag inte velat känna av den. han är en av mina bästa vänner och stöttpelare här. han har alltid ställt upp för mig och han tillåter ingen skit ifrån mig. han talar mig till rätta. han pekar på min fel och brister. när jag är helt dum i huvudet. (och han vet om hela historien mellan mig och 34an) men ändå vill han umgås med mig och vill prata om det till som tätt. hur jag känner, hur jag mår. och jag ger honom alltid fel svar. "jag är kär i honom (34an)". och varje gång ser han lika besviken ut. men han lägger en arm om min axel och drar mig intill honom och kramar mig och jag kan gråta i hans armar. den här sortens vänskap har jag inte haft på länge med en man. jag har haft många romantiska stunder som gått åt pipan. men jag har aldrig haft det här.

middagen som sagt. han kom och plockade upp mig (vart jag var det minns jag faktiskt inte) och vi åkte till restaurangen som ligger precis intill havet. jag beställde en cosmopolitan och han någon citron drink, varsin lax med pasta. och det första han säger är: "Du är en helt annan person än i vintars. det är helt underbart att se. du skiner. du ser ut att må jättebra!" och vi pratade om månaderna som gått och hur vi har behandlat varandra in the past. han hade känslor för mig (jag visste om det) men ändå gick jag alltid hem med den jag trodde var rätt för mig, nummer 34. han berättade att han fortfarande har samma känslor för mig och att han skulle inte ha så här mycket tålamod annars. och att han verkligen bryr sig om mig. det märks. jag berättar vad som pågått och han nickar förstående och säger sina visa ord. efter middagen går vi till baren (ja han hänger också på det stället, som alla andra, när han är i stan). 34an ser oss komma in och det var inte många dagar sedan han sov hemma hos mig. jag satte mig vid baren brevid några killar. bakom mig står 32an och framför mig (precis fucking framför mig) står 34an. han ger oss några blickar och försöker sedan att servera resten av barhänget. sedan går han ut ur baren, fram till min vän och berättar en hel historia för honom medan de båda stirrar på mig. när han gått frågade jag vad som pågick och min vän berättar att han "bara snackade skit". "han vill paxa de här två stolarna bredvid dig åt de där två tjejerna (pekar åt rysk blondin och brunett med stora bröst) och fortsätter "bry dig för guds skull inte om honom". och jag bydde mig inte. helt ärligt. jag är så trött på det här löjliga spelet han kär med mig vid det här laget.

OCH NU tänker ni: äntligen har poletten trillat ner!!!!!

dag två fortsatte med att jag umgicks med mina absolut bästa bästa bästa vänner jag har här. vi firade tre födelsedagar i en av killarnas hus. grillade hela dagen och solen sken, 21 grader varmt, och alkoholen flödade för vissa (jag har trappat ner). på kvällen kom han och hämtade mig, vi körde långt långt långt upp i bergen, in i en by, ut ur byn och fortsatte tills vi kom till en sjö. där stannade vi och tittade på vattnet och pratade skit. han höll om mig och jag lutade mot hans axel. vi stannade inte länge eftersom jag skulle upp och jobba (och vi ställ de om klockan inatt vilket betydde att jag skulle upp kl 5 normal tid) tidigt i ottan. påvägen hem kom vi in i en diskussion om varför han inte kom in och sa hej till mina vänner. och han sa att han vill inte. vi började bråka och det hela slutar med att vi ger varandra en kyss som ett avslut på den löjliga discussion vi just haft. och slöt fred.

han är världens bästa. jag har aldrig träffat någon som påverkat mig så mycket som honom, på ett plan. men jag är inte kär i honom. jag önskar att jag ver det. oh gud vad jag önskar att jag kunde älska den här så som jag älskat alla andra idioter.


Kommentarer
Postat av: Sapfo

Jag har många gånger sagt till mina närmsta väninnor att "vi borde gifta oss". Jag älskar dem så oerhört mycket och det finns ju inga jag hellre spenderar hela min dag med än dem. Men ibland är det inte någon flamma. Ibland är man bara helt jävla upp över öronen förälskad och ibland älskar man bara.



Må inte dåligt över det ni har. Det är vackert och jag väljer vänskap över kärlek anyday.

2011-03-29 @ 11:03:31
Postat av: mary ph

det som gör hela vänskapen jobbigt är att han är kär i mig.... och jag vill ge honom någonting tillbaka men det pirrar bara inte... inga sparks över huvudtaget. men när jag inte ser honom (som nu på tre månader) har jag mått dåligt och vi har hörts varje dag.

2011-03-29 @ 13:41:39

DINA TANKAR OM INLÄGGET:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas inte)

URL/Bloggadress:

Tanke:

Trackback