Ur arkivet: Everywhere kiss me

Jag var aldrig den som frågade chans, eller blev frågad heller för den delen. Jag var den som tittade på när mina klasskamrater hade långtradar-tävlingar i kuddrummet på fritids. Inte för att det störde mig så mycket. Jag trivdes med min roll och det fick dröja flera år till innan jag fick min första kyss (något som jag inte ångrar, för det var den perfekta första kyssen.)

Efter den upplevelsen ville jag bara kyssas mer och mer. För en kyss är ju inte bara en kyss. Det är en hel värld av regler, olika smak, olika munnar - och framförallt olika tungor. Detta är ju något som har diskuterats tusentals gånger på tjejkvällar över en kopp te. Vi verkar alla ha olika åsikter om hur en kyss ska se ut. Själv föredrar jag mer läppar än tunga till exempel, men det är egentligen en helt annan historia.
Det jag vill ta upp är inte själva kyssandet, utan initiativet till kyssen.
För vet ni vad? Härom natten låg jag och Don Juan och diskuterade just ämnet kyssar, och det jag kom fram till var alldeles häpnadsväckande. JAG HAR ALDRIG BLIVIT KYSST. Förstå mig rätt, kysst har jag blivit. Men det är ALLTID jag som har kysst killen först. Det är alltid jag som är initiativ-tagerskan. När jag väl tagit steget så svarar självklart killen som en glad pojke med en glass framför ögonen, men han hade aldrig vågat fråga efter glassen själv. (Märk väl hur jag använder glassen som en metafor för kyssen, för det är precis så de flesta killar kyssar enligt mig; som om de slickar på en glass.)

Inte konstigt att jag tappat spänningen när det gäller killar. Självklart blir man snabbt ointresserad när det aldrig är spontant. Och tro mig - jag har gett de en chans. En gång satt jag med en kille i säkert över en minut, tittandes djupt i varandras ögon och jag försökte föra över mina tankar: kyssmigkyssmigkyssmigkyssmigkyssmig.
Nada.
Så jag gav upp och slängde mig över honom.
Mysigt men uppgivet.

Don Juan kom med en psykologisk förklaring till killars fega beteende; i dagens våldtäkts-uppmärksammande samhälle vågar inte killar vara för bestämda. De väntar på tjejens godkännande (och sårar de istället!)
Kan mycket riktigt stämma. Jag tror att det kan vara en kombination av det, och det allmäna svenska, fega beteendet. För några år sedan under ännu en Gothia-cup vecka befann jag mig på Frölunda Torg. I rulltrappan åkte ett italienskt fotbollslag med femton tolvåriga pojkar. Alla tittade på mig, log, gav mig varsinn lång slängkyss och ropade (klyshigt nog) CIAO BELLA!
Jag, en svensk tjej helt ovan av sådana påhopp, kunde inte göra annat än att rodna som aldrig förr och snabbt fyllas av ett varmt pirr i magen.
Detta kan tolvåriga pojkar ge mig, genom en SLÄNGKYSS.
Tänk då vad en jämngammal kille skulle göra för mig med en riktig kyss.
Det är inte mycket jag ber om.
JAG VILL BLI UPPTRYCKT MOT EN VÄGG. JAG VILL BLI KIDNAPPAD TILL BAKSIDAN AV ETT TRÄD OCH BLI UPPHÅNGLAD SOM OM DET INTE FINNS EN MORGONDAG.
Man kan visa att man vill ha någon utan att det ska verka som ett initiativ till våldtäkt.
Tack. Hej.



 

 

Mary Jane

Kommentarer

DINA TANKAR OM INLÄGGET:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas inte)

URL/Bloggadress:

Tanke:

Trackback