Vi går längs en gata betydligt längre och väldigt långt ifrån de gator vi vanligtvis vandrar, ramlar eller kryper fram. Klockan är fem på morgonen och trots att det är skymning är de här gatorna fyllda med fler människor än gatorna vi känner utan och innan dagtid. De gamla gatorna vi legat tryckta med ansiktet ner i smutsen mot. Vi vet till och med hur de smakar. Du håller din arm om mig och jag håller min arm om dig och jag tänker att vad har jag på de där gamla gatorna att göra. Jag vet vart dom mynnar ut. Jag vet vilka jag kommer möta på dem och vilka stopp på vägen jag med största sannolikhet kommer att göra. Varför klamra sig fast vid dem? Som om jag ignorerat det faktum att den här staden är död. Mitt hem är inte den här staden, mitt hem är vart än jag är med dig. Och jag vill se nya gator.