Jag har en ny vän som hela hösten har lett sitt vackra oriantaliska leende mot mig. Det första jag la märke till hos henne var hennes artificiella midjelånga hår. Det kändes riktigt i mina händer men på håll var det nåt som inte riktigt stod rätt till. Fine, löshår, sånt gör folk ganska ofta, ingen big deal. När jag tittade närmare såg jag att även hennes ögonfransar var i plast. Whatever, pålimmade lösögonfransar, varenda queerdrottning springer runt med sånt där. Gör vad fan du vill. Denna fantastiskt vackra lilla varelse går varje morgon upp tre timmar innan lektionen börjar för att gå igenom sin morgonprocedur: löshår, lösögonfransar, smink och diverse nyp i det ickeexisterande underhudsfettet. Nämde jag att det här är tjejen som får högsta betyg på allt? Den här unga kvinnan och jag har motsatt syn på genus och kön. På fyllan klämmer hon ur sig att ingen mat smakar så gott som att vara smal. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och försöker förgäves skaka vett i henne.

Sen kommer dagen efter tentainlämningen då nästa kurs börjar. Vi har haft en vecka ledigt och alla i klassen har varit hemma och vänt. Jag ser min nya vän på universitetet och hon ler. Men det är inte hennes leende. På en vecka har hon förvandlats till en fisk i ansiktet. Människan har fläskläpp på både över- och underläppen. Likheter mellan botox och fläskläpp är väl att båda är resultat av patriarkalt förtryck men att botox är nåt man betalar för med pengar. När denna vackra, fantastiska människa inte kan se sitt eget värde utan känner sig manad att fylla sina läppar med gift för att duga, det får mig att vilja gråta. Jag kan knappt möta hennes blick och råkar av misstag stirra lite för länge på den lite mer svullna vänstra sidan av hennes underläpp.

 

Vad det är för fel på mig? Vem är jag att döma henne? Kan jag bara inte låta folk göra vad de vill med sina kroppar, vi lever ju ändå på tjugohundratalet. Men när denna lilla underbara människa ser sig i spegeln och vill förändra allting trots bländande skönhet gör det så ont i mitt lilla feministhjärta. Det gör ont för att det är 2012 och fortfarande lägger sig våra systrar under kniven pga patriarkatet. Vi är fortfarande inget annat än kroppar i hierarkin. Om det så handlar om att dölja höfter eller celluliter till att ta steget längre och faktiskt köpa sig ur sin egna kropp. Det är samma indoktrinering för mig. Och det är därför jag inte ler tillbaka mot mina nya vän i skolan. Besvikelsen över att there goes another one är alldeles för stor. Det är 2012 och vi står fan kvar och stampar på samma gamla fläck.