Love is like a fart. If you have to force it, it's probably shit
Läste detta bland kommentarerna på en annan blogg. Intressant och tänkvärt.
"Det går snabbare att komma över ett bra förhållande än ett dåligt. Det är bevisat vetenskapligt och beror på att i en svajig eller ojämlik relation kommer belöningarna oregelbundet och det skapar ett kemiskt beroende (det säger pang i beroendecentrat i hjärnan). Casinospel bygger på samma princip. När du inte vet hur det ska gå så blir din bindning starkare. Så ironiskt nog är det betydligt mindre tidskrävande komma över en vacker kärlekshistoria än en ful."
Kära Bonnie Parker
Jag förstår precis vad du menar! Tror jag. I mina ögon handlar det om att du inte ska vara missnöjd över dina bröst från första början. Att man inte ska ha en önskan om att ändra dom alls. Att bröst inte ska vara något som bedöms. Att det ska vara fina mjuka hängiga stora konstiga små knäppa roliga och alldeles underbara köttsäckar.
Det skall dock sägas att jag inte lever efter mina egna ord. Jag hade utan tvekan opererat min näsa om det trillade ner en miljon i mitt knä då jag i princip alltid haft komplex för den. Jag antar att ett okänt antal Barbie-näsor har påverkat detta och fått mig att tro att min rejäla skidbacke är ful någonstans långt bak i huvudet.
Min önskan är att jag och alla mina väninnor en vacker dag inte ens ska tänka tanken på att operera någonting alls. Du får givetvis operera precis vad du vill med din kropp. Det är ju också en form av kvinnlig frihet. Bara du förstår att alltihop från första första första första början utan tvekan har med objektifiering och samhället att göra.
Tuttar är alltid fina, och det är dina nu också. Och du är glad - I'm happy for you too. Även om jag kniper ihop ögonen lite i eftertänksamhet. Avslutningsvis har jag och Don Juan flera gånger när detta samtalsämne dykt upp skålat och utropat att MEDVETENHET ÄR ALLT.
Saker jag inte gillar med att vara heartbroken
1. Vill inte ligga. Vill inte ens ha någon rebound. Hånglade lite häromdagen och det gav ungefär samma effekt som att äta en skål med nudlar. Det enda jag har lust att göra är mest att bara titta och njuta om pojken i fråga är riktigt jävla söt.
2. Alkoholsuget efter varje ny insikt man får angående det som har varit, det som har blivit och det som är nu. Tänker bland annat på hur idiotisk man är som någonsin var kär i en sådan råtta och hur ont man har.
3. Kedjerökning. Detta kickade igång som värst i lördags när jag fick reda på att en ganska nära vän hade hövligheten att vänta några dagar efter dumpandet av mig, innan hon ivrigt tog min plats.
4. Den konstanta hjärtklappningen och illamåendet, som förvisso möjligen hör ihop med kedjerökningen. Även detta kickade igång som värst i lördags, mest för att jag antagligen är ganska äcklad och stressad av hela situationen. När jag någon gång under en dag hör deras namn vänder det sig i magen. Detsamma gäller om jag tror att jag ser någon av dom, fast med mer kallsvett.
5. Slutligen känner jag mig patetisk när jag går runt med hjärtesorg, lyssnar på svåra låtar och super mig redlös. Som en parodi på varje brusten tonåring. Till mitt försvar är detta utöver naiva förälskelser min första regelrätta dumpning. Och första gången jag blir supersviken av en vän.
Klyschorna får regna ett tag till. Och efter att jag avslutat min vänskap med tidigare nämnd brud - utan att slåss, spotta eller gråta - så ska min sommar bli en jävla fröjd.
WISH ME LUCK
1. Vill inte ligga. Vill inte ens ha någon rebound. Hånglade lite häromdagen och det gav ungefär samma effekt som att äta en skål med nudlar. Det enda jag har lust att göra är mest att bara titta och njuta om pojken i fråga är riktigt jävla söt.
2. Alkoholsuget efter varje ny insikt man får angående det som har varit, det som har blivit och det som är nu. Tänker bland annat på hur idiotisk man är som någonsin var kär i en sådan råtta och hur ont man har.
3. Kedjerökning. Detta kickade igång som värst i lördags när jag fick reda på att en ganska nära vän hade hövligheten att vänta några dagar efter dumpandet av mig, innan hon ivrigt tog min plats.
4. Den konstanta hjärtklappningen och illamåendet, som förvisso möjligen hör ihop med kedjerökningen. Även detta kickade igång som värst i lördags, mest för att jag antagligen är ganska äcklad och stressad av hela situationen. När jag någon gång under en dag hör deras namn vänder det sig i magen. Detsamma gäller om jag tror att jag ser någon av dom, fast med mer kallsvett.
5. Slutligen känner jag mig patetisk när jag går runt med hjärtesorg, lyssnar på svåra låtar och super mig redlös. Som en parodi på varje brusten tonåring. Till mitt försvar är detta utöver naiva förälskelser min första regelrätta dumpning. Och första gången jag blir supersviken av en vän.
Klyschorna får regna ett tag till. Och efter att jag avslutat min vänskap med tidigare nämnd brud - utan att slåss, spotta eller gråta - så ska min sommar bli en jävla fröjd.
WISH ME LUCK
Schyssta pattar
Angående det här med bröst. Jag tycker såklart att dom är perfekta i alla olika former, precis som våran underbara header här ovanför visar. När någon har förstorat, opererat eller pillat på dom gör det lite lite ont i mitt systerhjärta. För mig är det som att mina tuttar har sin egen personlighet. Det är som två kompisar som först varit väldigt små, sedan vuxit, fått lite bristningar, varit ömma stundvis, känts lite ledsna stundvis. Men alltid, bokstavligt talat, hängt med.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att du känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slut.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slut.här med bröst. Jag tycker såklart att dom är perfekta i alla olika former, precis som våran underbara header här ovanför visar. När någon har förstorat, opererat eller pillat på dom gör det lite lite ont i mitt systerhjärta. För mig är det som att mina tuttar har sin egen personlighet. Det är som två kompisar som först varit väldigt små, sedan vuxit, fått lite bristningar, varit ömma stundvis, känts lite ledsna stundvis. Men alltid, bokstavligt talat, hängt med.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slut.det här med bröst. Jag tycker såklart att dom är perfekta i alla olika former, precis som våran underbara header här ovanför visar. När någon har förstorat, opererat eller pillat på dom gör det lite lite ont i mitt systerhjärta. För mig är det som att mina tuttar har sin egen personlighet. Det är som två kompisar som först varit väldigt små, sedan vuxit, fått lite bristningar, varit ömma stundvis, känts lite ledsna stundvis. Men alltid, bokstavligt talat, hängt med.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slut.det här med bröst. Jag tycker såklart att dom är perfekta i alla olika former, precis som våran underbara header här ovanför visar. När någon har förstorat, opererat eller pillat på dom gör det lite lite ont i mitt systerhjärta. För mig är det som att mina tuttar har sin egen personlighet. Det är som två kompisar som först varit väldigt små, sedan vuxit, fått lite bristningar, varit ömma stundvis, känts lite ledsna stundvis. Men alltid, bokstavligt talat, hängt med.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slutAngående det här med bröst. Jag tycker såklart att dom är perfekta i alla olika former, precis som våran underbara header här ovanför visar. När någon har förstorat, opererat eller pillat på dom gör det lite lite ont i mitt systerhjärta. För mig är det som att mina tuttar har sin egen personlighet. Det är som två kompisar som först varit väldigt små, sedan vuxit, fått lite bristningar, varit ömma stundvis, känts lite ledsna stundvis. Men alltid, bokstavligt talat, hängt med.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slut.
You win some you lose some
I helgen gränslade jag lagom charmigt en pojke klockan 10 på morgonen med en kondom mellan tänderna efter 4 timmars grovhångel. Fick ett fnissigt och veligt "nja" tillbaka. Omständigheterna kanske inte var ultimata och jag var ju faktiskt inte särskilt smooth alls. Men vafan.