Det är inte sällan jag finner mig i situationer där jag helt oprovocerat hamnar i objektifieringsfällan. Jag faller naturligt in i rollen, efter tjugo år av könsindelning, av den omtänksamma kvinnan. Kvinnan som lyssnar, som frågar, som skrattar åt, ofta dåliga, skämt för att hålla stämningen uppe. Bär på ansvaret att hålla konversationen uppe, att hålla mannen framför mig underhållen. Tvångsmässigt tänka på mitt appearance, hur jag framstår, ser ut, ger för intryck. Istället för att använda mina egna sinnen, som t ex är jag underhållen? Är personen framför mig vacker? Vad tycker jag om personen i fråga? Varför tar han upp 75 % av konversationen och platsen i rummet? Och tänker jag finna mig i det?

Jag hör ofta kvinnliga vänner som efter dejter blivit avvisade och konstaterat att "de var för på" eller "inte var tillräckligt snygga/underhållande" eller "inte killens typ". Jag ställer dem alltid motfrågan "men vad tyckte du om honom egentligen? Vill du verkligen slösa bort dina tårar på någon du egentligen inte ville ha?". Ansiktsuttrycket och tankeställaren många fått efter den är nästan omöjligt att beskriva. Tanken på vad DE tycker om killen i fråga har aldrig slagit dem. Det de vet om är att de har blivit avvisade, och utan vidare fundering beter de sig som en avvisad ska. Heartache, pain, misery. Allt. I. Onödan.

Tro mig, jag har varit i den situationen så många gånger. Jag har i mina tidigare tonår spenderat veckor och månader åt att grubbla över dessa avvisanden, "varför ville han inte ha mig" och "jag dög inte för honom", när sanningen är och tankarna och frågeställningarna som borde cirkulerat i mitt huvud skulle varit "vad vill JAG ha?" och "dög han för MIG?". Jag har till och med stannat kvar i ett förhållande och gråtit "han är inte lycklig, han är inte lycklig, vad ska jag göra för att han skall bli lycklig?" istället för att fundera över om JAG var lycklig (och svaret var NEJ).

Samma sak när vi raggar på krogen. Vi spenderar så mycket onödig tid på att grubbla på vad någon annan tänker om oss, att vi helt och hållet glömmer bort vad VI faktiskt tycker om dem! Hela tiden handlar det om könsuppdelning - vi skall attrahera, men glömmer helt bort att tänka på vad VI är attraherade av. Vi skall vara underhållande, men glömmer helt bort att tänka på vad som underhåller oss. God damn. Läkemedelsföretagen har nu tagit fram viagra för kvinnor, efter undersökningar konstaterat inte på grund av att kvinnor, till skillnad från män som äter viagra, inte är kapabla att bli våta. Anledningen är att kvinnornas män inte är kapabla att göra dem våta = kvinnorna är inte tillräckligt attraherade av männen. Ett litet tecken på att kvinnans roll är att bli sedd, inte att se, och en liten biverkan på detta. Hur många kombinationer av alldeles för snygga tjejer med medelmåttiga, gråa killar finns det inte idag? Makes me all sad inside! Vi är värda så mycket mer!

För att komma till min poäng. Det finns små saker man kan göra för att unvika att hamna i objektieringsfällan. Jag har satt ihop några systerliga punkter man bör tänka på i situationerna:

På en dejt
- Är jag attraherad av personen framför mig?
- Är jag underhållen av personen framför mig?
- Respekterar jag personen framför mig?
- Hur beter sig personen framför mig?
- Vill jag ha personen framför mig?

I ett förhållande
- Gör han/hon mig lycklig?
- Gör han/hon mig kåt?
- Hör han/hon mig glad?

Det komiska är att det inte behöver vara svårare än så. Efter ett par månader in i ett förhållande glömmer man bort de allra viktigaste sakerna: att man skall bli kåt, glad och lycklig av sin partner. Och om det inte är så, bör man åtgärda det på ett eller annat sätt. Och på en dejt, shit. Man är så upprymd bara över att man har en dejt att man knappt kan tänka klart. Ännu mindre fundera på vad man tycker om personen framför sig, vilket kan få förödande konsekvenser om du blir rejected.

Embrace

/ Queen Bee