Någonting typiskt man stöter på i vårt samhälle som brud, något vilket man knappt lägger märke till till en början för att det är så konstant närvarande i vardagen, men som man ser om man bara tar på sig genusglasögonen, är *trumvirlvel*: sexism! Denna ständiga särbehandling. Detta permanent inpräntade mönster i våra liv, som en medaljongtapet i ditt flickrum som bara finns där och alltid har funnits där, utan att du valt den själv. En tapet man inte riktigt tänker på finns men som ständigt påverkar ditt liv på ett ofta väldigt subtilt sätt.  En tapet som hindrar dig från att leva ut din fulla potential som individ i denna värld. En tapet som bestämmer din plats och ditt värde i kontrast till andra människor. En tapet vi måste riva ner. Tillsammans. Vi börjar här.

I majoriteten av alla vardagssituationer blir du behandlad efter vilket kön du har, och väldigt ofta mindre respekterad och sämre behandlad om du har en vagina mellan dina ben och ett par bröst under dina nyckelben. Det kan vara i klassrummet, det kan vara på bussen, det kan vara på krogen. Bland dina vänner, på jobbet, i din familj. You name it. The sky’s the limit. Efter tio år som aktiv feminist förvånas och överraskas jag ständigt över de oräkneliga områden då jag blivit och blir särbehandlad pga mitt kön. Det som kan tyckas vara den mest ofarliga miljön, där du blir behandlad på det sätt du alltid blivit behandlad (vilket blivit något du anser är ”naturligt beteende” och behandling efter så många års tid), visar sig vara fetaste sexistfällan du någonsin skådat. Det gäller att öppna ögonen för dessa situationer där sexismen gömmer sig i skrymslena. Se dig omkring kvinna!

Något jag speciellt diskuterat den senaste veckan är objektifieringen av kvinnan. Inte bara männens sätt att objektifiera oss, utan vårt egna sätt att objektifiera oss. Låt oss först definiera ordet ”objektifiering”. Wikipedia säger ”Objektifiering är en handling som innebär att man reducerar en person eller grupp till ett passivt föremål för handling, istället för en egen handlande aktör.”. När det gäller kvinnor och män handlar det om att män blivit subjektifirerade och kvinnor objektifierade. Den ständiga utseendehetsen som 99% läggs på kvinnors axlar (och ansikten i form av smink) handlar om att kvinnor blir sedda och män är de som ser. Män är de som skall bli attraherade och kvinnor de som skall attrahera. Kvinnor skall vara sexiga medan män skall vilja ha sex. Män skall knulla medan kvinnor skall bli knullade. Män skall prata och kvinnor skall lyssna.

Hur många gånger har jag inte burit smink när jag gått till affären för att handla godis, för att risken finns att jag skall stöta på den där mannen/kvinnan som jag måste vara attraktiv inför för att HEN skall vilja ha MIG? Hur många gånger har jag inte suttit på en date och tänkt på hur jag skall bete mig för att denna man skall bli brutalt förälskad i mig, och inte på hur han beter sig och ifall jag skulle kunna bli brutalt förälskad i honom? Hur många gånger tittar jag mig i spegeln för att kontrollera att jag fortfarande är attraktiv, att håret ligger rätt eller att sminket sitter kvar, istället för att skanna de som omger mig och se hur attraherad jag faktiskt blir av dem?  Hur många gånger har jag artigt lyssnat på nån jävla uppblåst killes nonsensprat om sitt rätt meningslösa liv och korkade tankar, och skrattat åt hans halvtaskiga skämt, och sedan inte vågat berätta om mina betydligt mer intressanta tankegångar, i rädsla av att verka ointressant och ointelligent, och kanske bli avbruten eller avvisad (vilket sorgligt nog ofta händer när man försöker interagera med detta ofta socialt handikappade motsatta kön)?

Trots att jag bär den feministiska fanan högt i luften låter jag fortfarande mig själv objektifieras. Jag går med på det här. Vi går med på det här och triggar varandra. Ätstörningar, komplex, kaloriräkning. Puder som täcker alla våra skavanker. Just för att vi är de som blir sedda, och har nästan glömt bort att se själva. Att under sex behöva tänka på hur man ser ut in the moment. Att orka tänka på hur man ser ut dagen efter när man vaknar. Att vara nästan övervakad, var man än går, och pressen om att vara attraktiv i alla lägen. It’s fucking killing me. Och det har nästan dödat många av mina vänner.  Får du också ont i magen när du tänker på det här? För det får jag.

Vad finns det för lösning på det här nu då? Något jag hör många säga är att ”jag vill va vacker för min egen skull”, ”jag tycker om att göra mig fin” etc etc. Och visst, jag har inget emot att göra mig snygg. Men när vi täcker våra ringar under ögonen för att dölja hur utmattade vi är av att vara kvinnor, när vi täcker varenda liten finne, när vi bär allt mer urringade tröjor och allt mer upp-pushiga bh-ar för att attrahera hanar, men å andra sidan knappt har några som helst krav på att det motsatta könet skall klä sig sexigt, täcka finnar eller skavanker eller se pigga och alerta ut, känns det inte lite skevt då? Jag tror att vi måste börja ställa lite krav. Vi måste börja använda våra ögon. Vi måste börja betala tillbaka med samma medicin. Vi måste börja objektifiera tillbaka.

To be continued

/ Queen Bee