Hej hej bloggen, förlååååt för att jag inte skrivit på ett tag. Eller snarare förlåt oss för vår passivitet och orkeslöshet i våra fullspäckade vardagar, så att Many Men hamnat som en lägre prioritet. Vi skall bättra oss, i alla fall jag! Hösten nalkas och det går kalla kårar längs min hy när jag tänker på vad kommande årstider brukar göra med mig. Men vad gör det, när man knappt haft en sommar att hålla i handen och i princip redan haft höst i två månader utöver skoskav från heltidsjobbskorna.  Om en vecka sitter jag i en ny skolsal med 52 helt okända personer och försöker slåss om det lilla verbala utrymmet jag och mina medkönade statistiskt sett får där. Sminkar mig lite för mycket för att göra ett "gott intryck" och blir antagligen lite lätt otrevlig i mina alldeles för pressade försök i att vara trevlig mot okända människor. Hemma kämpar jag i det tysta för att inte bli kvinnan som tar disken och dammsuger innan mannen hinner ens se vad som behöver göras. Säger demonstrativt "faaaan vad skitigt det har blivit här" och repeterar frasen tills jag ser resultat. Det funkar sisådär, och egentligen tar det väl mer kraft att bråka om det än att bara göra det - men jag har fan bestämt mig för att inte falla ner i den kvinnofällan. Kosta vad det kosta vill. 

Vi har fått klagomål för att vara för dåliga på att uppdatera. Ett sätt att motivera oss är att kommentera, att sprida bloggen så att vi får fler läsare. Jag startade den här bloggen och jag kommer aldrig att sluta, men mina medskribenter behöver lite morötter. För i övrigt tycker jag att Anna Karin Hatt är grym för att vara liberal, och håller tummarna för att hon blir nya partiledaren för centern. Äntligen lite feminism in i alliansen.