Sitter i mitt vardagsrum och läser en nylånad bok från biblioteket. Uppror pågår är dess titel, år 1999 publicerades den, Erika Sörensson, Emma Janke, Maria Jönsson, Fanny och Siri Ambjörnsson är författarna. Som titeln kanske antyder handlar den om feminism och hur begreppet har förändrats under årens lopp. Idag finns det många delade meningar om vad ordet innebär och många grenar under begreppet har formats. Boken tar upp inte mindre än sju stycken olika typer av feminism som dominerar och som klassificierats som de vanligaste formerna av den världsåskådning och politiska ideologi feminismen faktiskt är.

Anarkafeminism:
Vill framhålla beröringspunkterna mellan anarkism och feminism: upproret mot alla former av förtryck och hiearkier, arbetet i smågrupper och betoningen på individens ansvar.

Girlpowerfeminism
>vägra-vara-offer-attityd< hos många unga kvinnor, framför allt inom mediavärlden, som hävdar rätten att bära push-up-behå och samtidigt vara kaxiga och frigjorda.

Postmodernistisk feminism
Riktning inom den feminisktiska forskning som ifrågasätter den självklara uppdelningen mellan kvinna och man, och poängterar att det biologiska könet är historiskt föränderligt

Radikalfeminism
Hävdar att mäns förtryck av kvinnor är grunden till alla andra förtryckande system, samt att den heterosexuella relationen är kärnan i kvinnoförtrycket.

Socialistisk feminism
Vill förena kvinnokamp med kampen för ett socialistiskt samhälle utan klasskillnader.

Statsfeminism
Utgår från föreställningen om varje individs lika värde och inriktar sig på att kräva kvinnans likhet inför lagen, på arbetsmarknaden osv.
 
Särartsfeminism
Utgår från föreställningen att män och kvinnor är olika i grunden, men bör behandlas likvärdigt, samt att de >kvinnliga värdena< måste uppvärderas i samhället

(14:2001)


Var skulle ni placera in er själva?

E. Bennet

Jag är så arg och ledsen att jag skakar och vet inte vad jag skall ta mig till. Snart exploderar jag och det kommer inte hjälpa till ett dugg. Så jag skriver ner nyheten här som ni säkert redan har hört så att vi kan skrika ut över takåsarna tillsammans.

En tvåbarnsmamma i Iran erkänner efter 90 piskrapp att hon varit otrogen, hon kommer därför att bli stenad till döds. De kommer begrava henne upp till bröstet och sedan kasta stenar på hennes överkropp och ansikte tills hon avlider. Stenarna som används får inte vara för små och inte för stora. Allt är reglerat och kliniskt uträknat så att de kan orsaka henne så mycket smärta som fysiskt är möjligt och dra ut på dödstillfället så länge det går.

Det är år 2010 och jag har aldrig känt mig så maktlös.
 

E. Bennet

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7412046.ab

Jag kommer inte kunna tillföra något nytt, ändra någons perspektiv eller ge någon en aha-upplevelse i kommande inlägg - mitt mål är dock väldigt simpelt och motiven egoistiska. Jag vill upprepa och traggla in ett gammalt och välkänt faktum som ändå tycks vara så svårt att tillämpa i praktiken en gång för alla. Mest för min egen del. Om jag nu mot all förmodan skulle lyckas påminna någon mera av bara farten kan vi som en enda stor familj hjälpas åt att pränta in budskapet lite djupare så det blir svårare för de gamla tankarna att äta sig sin väg tillbaka in i  vårt medvetande.

Okej, nu har jag byggt upp förväntningarna genom mitt smäktande intro; men seriöst hejda er, det är ingen revulotionerande upptäckt alls. Det är faktiskt rätt pinsamt att jag som en sista utväg skriver ner det i cyberspace för att det ständigt skall finnas där och påminna mig om att jag inte behöver någon jävla man för att vara lycklig. För om det nu var sanningen skulle det innebära att jag varit olycklig i snart 20 år - och nog för att jag kan vara melodramatisk så är det påståendet lite väl magstarkt till och med för mig.

Så länge jag kan minnas har det bland mina vänner varit lite av en tävling vem som har haft flest män i deras liv. Det har alltid varit högst upp på önskelistan och lyckan har aldrig betraktats som komplett utan en kärleksfull partner vid sin sida. Om jag skulle räkna upp alla de gånger i mina tidiga tonnår som jag fick höra frasen "JAG VILL HA EN POJKVÄN" förtvivlat utropas skulle ni alla förvandlas till sten. Inte en enda gång ifrågasatte jag vår desperation, utan anammade den och fann mig själv vara den som gav uttryck för dessa plågorop på en daglig basis.

Jag är förbannad. Varför var det ingen som gav mig en käftsmäll och läxade upp mig när jag som trettonåring började visa tecken på att falla in i detta självömkade mönster? Då hade jag kanske sluppit den kampen det faktiskt är att bryta en dålig vana. En destruktiv dålig jävla vana. Det värsta är att det inte hjälper att vara logisk, logik fungerar inte på min hormonstinna hjärna - det enda som fungerar är att traggla och hoppas att jag lyckas trampa upp en ny stig i mitt undermedvetna där nya bättre tankar kan färdas. Kommer du ihåg när du skulle lära dig multiplikationstabellen? Hur du rabblade tills du nästan slog knut på tungan 5x5=25 5x6=30 5x7=35? Byt ut det mot "Jag behöver ingen man för att vara lycklig" och där har du mitt dagliga mantra. Mia Skärringer skulle varit stolt. Problemet är att det är så förbannat svårt att lära en gammal hund att sitta. Jag är så vann vid att betrakta mitt liv som ofullständigt att när jag nu helt plötsligt skall vara nöjd och tillfredställd (vilket jag innerst inne faktiskt är) kan jag inte låta bli att känna mig lite konfunderad. Vad ska jag nu prata om och beklaga mig över? Och som alla beroenden är det otroligt lätt att få återfall. Förändring kräver sin självdiciplin. Tolv helvetiska steg som man måste kliva över innan man ärligt kan säga att man har blivit kvitt ett dåligt beteende. Detta får bli mitt första steg, ett erkännande och en smäll på fingrarna på samma gång. Jag behöver ingen man för att vara lycklig.

A small step for mankind, but a huge step for me.

E. Bennet

Amerika. Varldens enda supermakt. Framstaende inom mediavarlden, teknikvarlden, med en hog levnadsstandard. Varldens basta land enligt drommare. The land of possibilities.

Vi akte hit med manga fordomar; nagra som har bekraftats och nagra som har eliminerats. Da vi bestamt oss for att resa runt i California - amerikas mest liberala stat, sag vi framfor oss hippies dansa runt med blommor i haret. Vi hade hoga forhoppningar och eftersom att wwoofandet (volontararbete pa ekologiska bondgardar) var var hogsta prioritet trodde vi att vi antligen skulle fa komma ifran den patriarkaliska versionen av karnfamiljen.
Vi sag for var innre syn en plats dar alla delar lika pa hushallets resurser, dar manniskor som inte ar av samma blod kan leva i harmoni som en temporar familj.

Var forsta anhalt var pa en gard norr om San Francisco hos ett gammalt par, vi kallar dem Peter och Susan. De flyttade ifran civilisationen pa 70-talet for att skapa sig en alternativ livsstil. Utan elektricitet och rinnande vatten levde de med sin lille son uppe i bergen i over tio ar. Tillsammans byggde de ett hem och tillslut fick de aven vatten och el. De har dock behallt sin enkla livsstil (de avstod t.ex. fran att skaffa fler barn for att inte tara pa miljon och bidra till jordens overbefolkning) och lever i frid med musik, vin och mat som deras storsta intressen. 
Deras aktenskap ar stabilt och trots att de har varit gifta i snart 50 ar tar de fortfarande en varm dusch tillsammans varje morgon. 

Vi blev makta imponerade nar vi traffade dem - var det verkligen sa att vi antligen hade funnit ett par som har lyckats leva tillsammans och fortfarande behallt gnistan? Vi bada skilsmassobarn som sedan lange tappat hoppet for det lyckliga och fram for allt det jamlika aktenskapet. De forsta fem dagarna verkade det som att vi hade funnit undantaget. Vi hjalpte dem att bygga i tradgarden och vi sag hur Susan arbetade fullt lika hart som Peter. Sida vid sida stod de och deras fysiska anstragning var i symbios med varandra. Eftersom vi stod for skotseln av hushallsarbetet den forsta tiden levde vi lyckligt ovetande om den egentliga uppdelningen av konsrollerna. Vi lyssnade pa Peters langa utlaggningar om manskliga rattigheter, Amerikas bristfalliga politik, hans involvering i diverse olika motstandsrorelser. Med nagot halvoppna munnar satt vi som hypnotiserade, fascinerade over att antligen ha funnit en man uppvuxen med 50-talets konservativa synsett och som trots detta verkade ha brytit sig ifran sin generations asikter. Efter 5 dagar av nyforalskelse borjade fasaden dock sakteligen krakelera.

Det gick inte att undvika, aven detta par hade inte lyckats bryta sig fria ifran den stereotypiska uppdelningen av hushallsarbete. Peter alskade att hanga i koket - observera dock inte framfor spisen, utan halvt tillbakalutad i sin favoritfotolj med vinglaset i handen med en perfekt utsikt over kvinnorna som arbetar i koket. Efter middagen nar det var dags att roja undan, satt han kvar med vinglaset och gjorde inte nagon som helst ansats for att hjalpa till. Gitarren plockades fram, vinet fortsatte att floda under den halvtimmen det tog for oss att gora koket tipp topp igen. Proceduren sag likadan ut varje kvall. Sakta men sakert borjade ilskan att pyra, besvikna over att varan drombild bara var en simpel kuliss. Vi bestammde oss dock for att gora ett experiment som en sista chans for honom att ta sitt fornuft till fanga. For kanske var hoppet anda inte helt ute, kanske var det bara narvaron av tva snygga svenskar som gjorde honom overvaldigad. Kvallen av revolution var kommen; som vanligt plockade vi undan grytor, tallrikar och kastruller men lamnade kvar hans vinglas for att se om han sjalv skulle ta initiativet och plocka undan det. Spanda och forvantansfulla entrade vi koket dagen efter och mycket riktigt sa stod vinglaset kvar i exakt samma position som vi lamnade det. Vi visste inte om vi skulle skratta eller grata, ta narmaste k-pisst och avratta honom pa plats eller ha en lang forelasning for Susan och informera henne om att det inte ar forsent att forsoka att lara den gamla hunden att sitta en gang for alla.

Situationen var knivig - dessa manniskor gav oss mat och husrum for nastan inget arbete alls. Vi akte dar ifran utan att ha gjort nagon storre insats annat an att pa svenska svurit och forbannat mannen i husets passivitet.

Nasta gard vi besokte sag rutinen ungefar likadan ut, fast snappet varre. Kvinnan som var vart overhuvud hade varit delaktig i the summer of love i 60-talets San Francisco och sedan bott i olika kollektiv. Varje vecka holls det karleksmoten dar alla sade hur mycket de alskade och uppskattade varandra. Det var ocksa dar hon traffade sin nuvarande man, vi kallar honom satan. Satan arbetade som advokat och tjanade in brodfodan. Varje kvall stegade han in i koket likt en trotsig femaring och med putande underlapp fragade han med gnallig rost vad hon hade lagat for middag. Eftersom vi stod for den storsta delen av matlagningen blev det darav enbart en vegetarisk kost och som alla vet ar gronsaker inte sarskillt populart bland de flesta femaringar. Satan tog en kort blick pa varan nyttiga linsgryta rynkade pa nastan och gick till kylen for att istallet gora sig sjalv en peanutbutter-jelly sandwich. De nastkommande kvallarna hade han med sig en halvaten meny fran Mc. Donalds.

Na, vad kan vi lara oss av detta barn? Aven hippieaktenskapen har sina inovade roller. Fragan ar om varan generation kan bryta detta djupt rotade beteende.


E. Bennet & Mary Jane

E. Bennet

Jag vet att jag är en drömmare. Det har alltid varit och kommer säkert alltid att vara ett faktum. Många skämt har gjorts på detta karaktärsdrag både av mig själv och av mina vänner. Jag har alltid varit den som haft orealistiskt höga förväntningar på livet i stort och speciellt på det manliga könet. Mig, på väg hem besviken över kvällen och i undran över vad som gick fel har varit ett ganska typiskt slut hittills i mitt liv. Jag har försökt att ändra och anpassa mig, sänka kraven och förväntningarna, rätta munnen efter massäcken. Helt enkelt: Jag har försökt att nöja mig vad som erbjudits. Jag har försökt att bjuda till lite extra, vara lite extra inställsam, försökt att snurra en hårslinga mellan fingrarna blinka med ögonfransarna hela grejen och visst jag har landat ragg. Men trots detta har jag ändå funnit mig själv sitta fast i fantasier, missnöjd med det (med risk för att låta som en mentalpatient) ”verkliga livet”

På senare tid har jag dock börjat inse att jag inte behöver förändra mig, för det gör mig faktiskt inte lyckligare. Jag trivs med att sitta under min korkek och lukta på blommorna. Min högsta önskan som trettonåring hade inte behövt vara att få Rickard Palm i 7A som pojkvän. Faktum är att jag blir mer och mer avtänd på männen i Göteborg. Jag hoppas inte på ett litet engångsligg för det ger mig ingenting. Är han inte Mr. Darcy kan det lika gärna vara. Jag vet inte om det är hösten som tvingar på mig denna insikt eller framtidsångesten eller kanske en kombination, men helt uppriktigt så orkar jag inte och känner faktiskt mig helt tillfreds med det faktum att jag är totalt ointresserad. Jag bryr mig inte, jag vill inte ens ha närhet av helt-okej-snygge-killen på fyllan för han förvandlas faktiskt inte till Johnny Depp efter ett glas vin till. Jag vägrar att nöja mig och jag tänker inte försöka gräva efter eventuellt potential som kanske ligger undangömt långt inne i de flesta män. Det ska vara Fleet Foxes killen eller ingen och han får fan ta och hitta mig. Jag tänker inte vända på varenda sten för att hitta honom för det tar för mycket av min energi. Jag tänker fortsätta drömma och fantisera om Mr. Darcy som kanske inte finns, men just nu ger det mig jävligt mycket mer än i mina ögon omogna pojkar som på sin höjd utgör ett bra hångel efter några öl. De berör mig helt enkelt inte och just nu känns det inte som en förlust.

E. Bennet