Hjärta och smärta
Det är som sagt vår och de timmar solen faktiskt
visar sig bildas något slags endorfinrus i mig. Jag
ler utan att tänka på det, andas djupare andetag
än vanligt och fascineras över det faktum att det
finns så jäkla vackra människor i vår stad.
En vårig eftermiddag möttes jag och en god vän
till mig upp över ett par flaskor alkoholhaltig dryck
och diskuterade livets sötma. Jag berättar om hur
jag på sista tiden börjat minnas stunder i mitt liv
då jag varit fullkomligt lycklig, ofta i sällskap av
någon annan. Om en älskling som jag en gång
en indiansommar friade till om och om igen, och
om en annan som höll min hand i sommarnatten
längs kajen i Helsingborg. Om denna bitterljuva
nostalgi och återblickarna till de lyckligaste stun-
derna i mitt liv, om sorgen och glädjen med dessa
minnen.
Diskussionen snurrar iväg och börjar involvera denna
vän som av en mystisk anledning undermedvetet börjat
dra sig ur ett förhållande hon nyligen gett sig in i.
Efter många om och men och diskuterande hit och dit
om hjärta och logik blir slutligen "vad är du så rädd för?"
den stående frågan. Hon svarar "all den där hjärtskärande
smärtan som aldrig går att undvika. Alla mönster man
går in i utan att kunna styra själv och att det mesta är
dömt att misslyckas från första början". Jag frågar om hon
är olycklig, om hon har några som helst invändningar mot
killen i fråga eller hon bara hellre vill vara singel. Svaret blir
nej, men att det är relativt mer smärtfritt att vara singel ändå.
Det är lättare med funboys som inte går en riktigt på djupet,
det blir snabbt och smärtfritt och ingen behöver bli sårad.
Jag förstår henne, men jag kunde inte hålla med henne mindre.
Det kan ju kanske bara vara jag och alla andra som tror på kärlek
som är masochister, som mer än gärna slår oss blodiga när
vi springer in i kärlekens glasruta om och om igen. Kanske
är det så. Kanske är jag en självdestruktiv idiot. Men varje
dag i veckan och timme på dygnet hade jag offrat tre år av
konsekvent smärta för ett år av riktig kärlek. Jag hade gått
rakt in i dödsfällan med vetskapen om att någon gång kommer
denna människa såra mig halvt till döds och att det knappt
finns någon chans i världen att jag får ett sånt där lyckligt
slut som vi alla fantiserar om med denna människa. Det är okej
för mig!
Så länge jag får känna något! Så länge jag får något slags
riktigt utbyte med någon annan människa! Som Master Chief
John James Urgayle i G.I Jane frågar O'Neill: "Do you know what
the best thing with pain is? It let's you know you're fucking alive!".
När du sitter och är nostalgisk om tio femton år kommer du
garanterat inte komma ihåg någon av dina funboys. Okej, kanske
njuta av det faktum att du hade många, vackra män i dig i dina
unga år. Men de du kommer att komma ihåg starkast är de du
gett hela ditt blodpumpande, starka, sårbara hjärta till. De du
verkligen upplevt något verkligt med. De som berört dig och som
du verkligen släppt in. På riktigt! Och jag är verkligen redo för
något sådant nu, sisodär ett år efter att mina twin towers rasat.
Berör mig! Skaka mig! Jag är inte rädd längre!
Det enda som fattas mig just nu är att en vacker svart dansare
med rå humor, skrattgropar och ett varmt hjärta kommer fram
till mig utanför vår stamkrog och frågar mig efter eld. Då jävlar
blir det hjärta och smärta för hela månadslönen, pojkar.
/ Jeanne d'Arc
visar sig bildas något slags endorfinrus i mig. Jag
ler utan att tänka på det, andas djupare andetag
än vanligt och fascineras över det faktum att det
finns så jäkla vackra människor i vår stad.
En vårig eftermiddag möttes jag och en god vän
till mig upp över ett par flaskor alkoholhaltig dryck
och diskuterade livets sötma. Jag berättar om hur
jag på sista tiden börjat minnas stunder i mitt liv
då jag varit fullkomligt lycklig, ofta i sällskap av
någon annan. Om en älskling som jag en gång
en indiansommar friade till om och om igen, och
om en annan som höll min hand i sommarnatten
längs kajen i Helsingborg. Om denna bitterljuva
nostalgi och återblickarna till de lyckligaste stun-
derna i mitt liv, om sorgen och glädjen med dessa
minnen.
Diskussionen snurrar iväg och börjar involvera denna
vän som av en mystisk anledning undermedvetet börjat
dra sig ur ett förhållande hon nyligen gett sig in i.
Efter många om och men och diskuterande hit och dit
om hjärta och logik blir slutligen "vad är du så rädd för?"
den stående frågan. Hon svarar "all den där hjärtskärande
smärtan som aldrig går att undvika. Alla mönster man
går in i utan att kunna styra själv och att det mesta är
dömt att misslyckas från första början". Jag frågar om hon
är olycklig, om hon har några som helst invändningar mot
killen i fråga eller hon bara hellre vill vara singel. Svaret blir
nej, men att det är relativt mer smärtfritt att vara singel ändå.
Det är lättare med funboys som inte går en riktigt på djupet,
det blir snabbt och smärtfritt och ingen behöver bli sårad.
Jag förstår henne, men jag kunde inte hålla med henne mindre.
Det kan ju kanske bara vara jag och alla andra som tror på kärlek
som är masochister, som mer än gärna slår oss blodiga när
vi springer in i kärlekens glasruta om och om igen. Kanske
är det så. Kanske är jag en självdestruktiv idiot. Men varje
dag i veckan och timme på dygnet hade jag offrat tre år av
konsekvent smärta för ett år av riktig kärlek. Jag hade gått
rakt in i dödsfällan med vetskapen om att någon gång kommer
denna människa såra mig halvt till döds och att det knappt
finns någon chans i världen att jag får ett sånt där lyckligt
slut som vi alla fantiserar om med denna människa. Det är okej
för mig!
Så länge jag får känna något! Så länge jag får något slags
riktigt utbyte med någon annan människa! Som Master Chief
John James Urgayle i G.I Jane frågar O'Neill: "Do you know what
the best thing with pain is? It let's you know you're fucking alive!".
När du sitter och är nostalgisk om tio femton år kommer du
garanterat inte komma ihåg någon av dina funboys. Okej, kanske
njuta av det faktum att du hade många, vackra män i dig i dina
unga år. Men de du kommer att komma ihåg starkast är de du
gett hela ditt blodpumpande, starka, sårbara hjärta till. De du
verkligen upplevt något verkligt med. De som berört dig och som
du verkligen släppt in. På riktigt! Och jag är verkligen redo för
något sådant nu, sisodär ett år efter att mina twin towers rasat.
Berör mig! Skaka mig! Jag är inte rädd längre!
Det enda som fattas mig just nu är att en vacker svart dansare
med rå humor, skrattgropar och ett varmt hjärta kommer fram
till mig utanför vår stamkrog och frågar mig efter eld. Då jävlar
blir det hjärta och smärta för hela månadslönen, pojkar.
/ Jeanne d'Arc
Tallriksmodellen
Jag sitter vid mitt köksbord framför en vällagad,
perfekt tallriksmodell av en måltid. Protein,
kolhydrater och fibrer. Idag har jag dammsugit
mitt boende ända in i detalj. Jag har dammat,
tvättat, diskat, gjort listor, rensat högar med
papper, betalat räkningar, tvättat och balsamerat
håret, gjort matlåda och valt ut kläder till helgens
utgång.
När jag har gjort det här, renat och rensat, känner
jag mig ren inuti. Det känns som en nystart. Det
känns som att jag vet exakt vart jag har alla mina
tillhörigheter, som att somna i en nybäddad säng.
Mina filmer, böcker och tidningar är staplade i högar
i min kaotiska prydlighet. Allt är på plats. Jag är ren.
Jag sitter, med en känsla av fullständigt välbefinnande,
ren, vid mitt köksbord framför en vällagad, perfekt
tallriksmodell av en måltid. Protein, kolhydrater och
fibrer. Framför mig har jag en god bok. Jag delar
kycklingen, potatisen och paprikan i små, lika stora
delar. Det är fullständigt tyst i huset. Jag är ensam.
Plötsligt inser jag att det är så här jag kommer att sluta
- i en kaotisk prydlighet, ensam. Protein, kolhydrater
och fibrer. Med en känsla av fullständigt välbefinnande
och renhet. Ensam.
/ Jeanne d'Arc
perfekt tallriksmodell av en måltid. Protein,
kolhydrater och fibrer. Idag har jag dammsugit
mitt boende ända in i detalj. Jag har dammat,
tvättat, diskat, gjort listor, rensat högar med
papper, betalat räkningar, tvättat och balsamerat
håret, gjort matlåda och valt ut kläder till helgens
utgång.
När jag har gjort det här, renat och rensat, känner
jag mig ren inuti. Det känns som en nystart. Det
känns som att jag vet exakt vart jag har alla mina
tillhörigheter, som att somna i en nybäddad säng.
Mina filmer, böcker och tidningar är staplade i högar
i min kaotiska prydlighet. Allt är på plats. Jag är ren.
Jag sitter, med en känsla av fullständigt välbefinnande,
ren, vid mitt köksbord framför en vällagad, perfekt
tallriksmodell av en måltid. Protein, kolhydrater och
fibrer. Framför mig har jag en god bok. Jag delar
kycklingen, potatisen och paprikan i små, lika stora
delar. Det är fullständigt tyst i huset. Jag är ensam.
Plötsligt inser jag att det är så här jag kommer att sluta
- i en kaotisk prydlighet, ensam. Protein, kolhydrater
och fibrer. Med en känsla av fullständigt välbefinnande
och renhet. Ensam.
/ Jeanne d'Arc
Män för jämställdhet
Finns det något mer upphetsande än män som är för jämställdhet? Jag lyssnar knappt på vad han säger, utan fantiserar mest om att gnida mig mot hans glänsande skalle. Bortsett från sex appealen så har han en poäng.
/JD
Upp till kamp
Lina Niederstam
/ JD
-
I had a lover,
I don't think I'll risk another
These days, these days
And if I seem to be afraid
To live the life that I have made in song
It's just that I've been losing so long
/ Jeanne d'Arc
I don't think I'll risk another
These days, these days
And if I seem to be afraid
To live the life that I have made in song
It's just that I've been losing so long
/ Jeanne d'Arc
Such a shame
/ JD
Sveriges komikerhopp
/ JD
Kontaktannons 1
Dominant, görsnygg brud söker görsnygg man, minst 1.83 lång med
stora biceps, svart humor och liknande värderingar. Du bör vara fa-
ntastisk i sängen, eldig i humöret, impulsiv, trygg i dig själv och
romantiskt lagd. Du bör dyrka mig på ett respektabelt sätt, se potential
i alla mina brister och tycka att allt jag gör är fantastiskt. Du bör även vara
kreativ, ambitiös, driftig, ödmjuk och äventyrslysten. Du skall även vara
stark nog att bära mig.
Med vänliga hälsningar
Jeanne d'Arc, din framtida fru
stora biceps, svart humor och liknande värderingar. Du bör vara fa-
ntastisk i sängen, eldig i humöret, impulsiv, trygg i dig själv och
romantiskt lagd. Du bör dyrka mig på ett respektabelt sätt, se potential
i alla mina brister och tycka att allt jag gör är fantastiskt. Du bör även vara
kreativ, ambitiös, driftig, ödmjuk och äventyrslysten. Du skall även vara
stark nog att bära mig.
Med vänliga hälsningar
Jeanne d'Arc, din framtida fru
Le!!!!! Snälla!!!!!!
Jag har väldigt svårt att få upp mungiporna
på beställning. Det har blivit en motgång för
mig, för folk tolkar det som att jag går runt
och är arg hela tiden. Eller sur. Eller uttråkad.
Min krokilärarinna sa till mig på vårt utveck-
lingssamtal att "du har väldigt stor begåvning,
men du ser så jävla uttråkad ut". Jag ber så
hemskt mycket om ursäkt om jag inte sitter
med världens flin när jag målar pensionärs-
balle eller seriöst försöker teckna av nån
anorektikers nyckelben. Min klasskamrat
J däremot, hon har ett konstant leende på
läpparna. Visst känns det mer behagligt än att
hela tiden se arg ut, men efter att ha studerat
hennes ansikte under åtskilliga lektioner känns
leendet mer maniskt än behagligt efter ett par
timmar. Ganska obehagligt. Och om mina mungipor
faller nedåt av sig själva när jag går till bussen,
diskuterar hetsigt eller målar kroki så finns
det väl fan ingenting jag kan göra åt det. Att
jag dessutom i perioder är cynisk och bitter,
och dessutom kritisk mot min omgivning
försämrar mina förutsättningar för att bli miss
på beställning. Det har blivit en motgång för
mig, för folk tolkar det som att jag går runt
och är arg hela tiden. Eller sur. Eller uttråkad.
Min krokilärarinna sa till mig på vårt utveck-
lingssamtal att "du har väldigt stor begåvning,
men du ser så jävla uttråkad ut". Jag ber så
hemskt mycket om ursäkt om jag inte sitter
med världens flin när jag målar pensionärs-
balle eller seriöst försöker teckna av nån
anorektikers nyckelben. Min klasskamrat
J däremot, hon har ett konstant leende på
läpparna. Visst känns det mer behagligt än att
hela tiden se arg ut, men efter att ha studerat
hennes ansikte under åtskilliga lektioner känns
leendet mer maniskt än behagligt efter ett par
timmar. Ganska obehagligt. Och om mina mungipor
faller nedåt av sig själva när jag går till bussen,
diskuterar hetsigt eller målar kroki så finns
det väl fan ingenting jag kan göra åt det. Att
jag dessutom i perioder är cynisk och bitter,
och dessutom kritisk mot min omgivning
försämrar mina förutsättningar för att bli miss
universum avsevärt, iallafall i år.
Detsamma hände här om veckan när jag var
på nån sorts hemmafest hos min klasskamrat
och random kille försöker mata mig med glass. Jag,
efter att ha jobbat en hel dag, och fastnat i en konstig
obekväm situation med en kille jag dragit med
som verkar heltänd på mig (medan jag mest är
äcklad av honom), är väldigt trött, och ännu mindre
pigg på att bli MATAD. Att jag dessutom är laktos-
intelorant försvårar saken markant.
Fan vilken tråkig brud, tänker ni. Killen försökte ju
bara mata henne med glass. Varför ler hon inte
stort, tar emot glassen i munnen och fnissar
behagligt efteråt? Well, hade jag varit lite mer tipsy,
kåt och villig hade jag kanske gjort det, för att få
ligga. Men inte den här gången. Och senare får jag
höra från samma kille "varför är du så jävla arg?",
vilket i princip betyder "kan du inte vara lite lätt, en
lätt brud. behaglig, skratta lite, prata om lätta saker
och tycka att jag och min musik är fantastisk och
slicka min röv lite och hålla med mig och sen följa
med mig hem och stöna lite behagligt i mitt öra
när jag på ett väldigt svenskt, tamt sätt tar dig i
tre olika ställningar under femton minuter och
sen förväntar mig en klapp på huvudet och lite
skedande efteråt för att bekräfta att jag är en
duktig duktig pojke".
Jag blir så jävla trött. Varför ska brudar helst vara
snygga, lätta, lagom smarta och ha lagom med åsikter,
lagom mystiska, men framför allt vara så jävla glada.
Det skulle aldrig gå upp för mig att säga till en kille
"varför är du så arg" eller "är du sur" eller "var inte
så svår". Som brud ska man lirka med de där killarna som
inte har ett konstant leende på läpparna, men om
en brud är svår, ja det är fan inte okej. Bjud till lite
för fan, annars får du gå hem.
De här gamla, illaluktande könsstereotyperna liknar
femtiotalets hemmafrusideal. En behaglig geisha,
prata när du blir tilltalad kvinna, och prata inte för
mycket, och lyssna på vad mannen har att säga.
Och FÖR GUDS SKULL KVINNA, GLÖM INTE FÖR
ALLT I VÄRLDEN ATT LE!
"Varför ler du inte?" frågar han. Jag svarar "Well
make me smile then". Se det som en utmaning.
/ Jeanne d'Arc
Detsamma hände här om veckan när jag var
på nån sorts hemmafest hos min klasskamrat
och random kille försöker mata mig med glass. Jag,
efter att ha jobbat en hel dag, och fastnat i en konstig
obekväm situation med en kille jag dragit med
som verkar heltänd på mig (medan jag mest är
äcklad av honom), är väldigt trött, och ännu mindre
pigg på att bli MATAD. Att jag dessutom är laktos-
intelorant försvårar saken markant.
Fan vilken tråkig brud, tänker ni. Killen försökte ju
bara mata henne med glass. Varför ler hon inte
stort, tar emot glassen i munnen och fnissar
behagligt efteråt? Well, hade jag varit lite mer tipsy,
kåt och villig hade jag kanske gjort det, för att få
ligga. Men inte den här gången. Och senare får jag
höra från samma kille "varför är du så jävla arg?",
vilket i princip betyder "kan du inte vara lite lätt, en
lätt brud. behaglig, skratta lite, prata om lätta saker
och tycka att jag och min musik är fantastisk och
slicka min röv lite och hålla med mig och sen följa
med mig hem och stöna lite behagligt i mitt öra
när jag på ett väldigt svenskt, tamt sätt tar dig i
tre olika ställningar under femton minuter och
sen förväntar mig en klapp på huvudet och lite
skedande efteråt för att bekräfta att jag är en
duktig duktig pojke".
Jag blir så jävla trött. Varför ska brudar helst vara
snygga, lätta, lagom smarta och ha lagom med åsikter,
lagom mystiska, men framför allt vara så jävla glada.
Det skulle aldrig gå upp för mig att säga till en kille
"varför är du så arg" eller "är du sur" eller "var inte
så svår". Som brud ska man lirka med de där killarna som
inte har ett konstant leende på läpparna, men om
en brud är svår, ja det är fan inte okej. Bjud till lite
för fan, annars får du gå hem.
De här gamla, illaluktande könsstereotyperna liknar
femtiotalets hemmafrusideal. En behaglig geisha,
prata när du blir tilltalad kvinna, och prata inte för
mycket, och lyssna på vad mannen har att säga.
Och FÖR GUDS SKULL KVINNA, GLÖM INTE FÖR
ALLT I VÄRLDEN ATT LE!
"Varför ler du inte?" frågar han. Jag svarar "Well
make me smile then". Se det som en utmaning.
/ Jeanne d'Arc
One more time, psycho-boy
Efter att i två veckors tid propagerat för mitt
nysvorna celibatlöfte, om att byta lösaktigt
sex mot dans, har jag fått det bekräftat för mig
att det är fysiskt omöjligt för mig att leva på
det viset. Mina instinkter är för starka.
Även denna nyårsnatt tog drifterna över. Det nya
året pippades in, och satte ribban för det som komma
skall 2010 och hela det nya decenniumet. Som ni vet
är one-night-stands med män lite som att spela rysk
roulette när det gäller storlek, erfarenhet, engagemang
etcetera. Till min stora förvåning gav min vilda chansning
- det norrlänska lammköttet (med minst sagt utsökt kropp),
utdelning och gav mig en ny erfarenhenhet och en natt
jag seeeent kommer glömma.
Sällan har jag blivit så omkringkastad, och aldrig förr
har jag, den dominanta av dominanta, blivit så
dominerad! Alltså, jag skojar inte, killen var helt knäpp.
Bar runt mig och grejer, knullade som om det var det
enda han gjort. Den enda haken var det jag upptäckte
efter en timme av fantastiskt, svettigt, primitivt sex:
the man is mentally deranged!
Varför?! Varför, när jag får det bästa sexet i mitt liv hittills,
visar killen sig vara helt sinnessjuk? Efteråt kom det t ex
fram att jag provocerat honom hela kvällen med mina
feministiska inlägg (t ex "jamen då kan ju ni män laga
maten för att jämna ut de tretusen åren vi stått framför
spisen" etc) och delvis legat med mig (sönderknullat mig)
för att sätta mig på plats?!?!?!?!??!?!?!??!?!?! Efter sex är
jag van vid att ligga och prata i timmar och skeda och
.. liksom .. mysa? Är jag den enda? Men killen lägger sig
över 75 % av sängen, snäser åt mig, är likgiltig i största
allmänhet emot mig. Han hotar med att slå mig för att
han tror att jag försöker kittla honom när jag taffsar på
hans makalösa abs. what. the. fuck?!?!?!?
Men vad skall en kvinna göra? En sexgud och en idiot
i samma kropp. Nästa gång han kommer ner från Umeå
har vi avtalat en repris. I need some fine wine and
you, you need to be nicer.
/ Jeanne d'Arc
nysvorna celibatlöfte, om att byta lösaktigt
sex mot dans, har jag fått det bekräftat för mig
att det är fysiskt omöjligt för mig att leva på
det viset. Mina instinkter är för starka.
Även denna nyårsnatt tog drifterna över. Det nya
året pippades in, och satte ribban för det som komma
skall 2010 och hela det nya decenniumet. Som ni vet
är one-night-stands med män lite som att spela rysk
roulette när det gäller storlek, erfarenhet, engagemang
etcetera. Till min stora förvåning gav min vilda chansning
- det norrlänska lammköttet (med minst sagt utsökt kropp),
utdelning och gav mig en ny erfarenhenhet och en natt
jag seeeent kommer glömma.
Sällan har jag blivit så omkringkastad, och aldrig förr
har jag, den dominanta av dominanta, blivit så
dominerad! Alltså, jag skojar inte, killen var helt knäpp.
Bar runt mig och grejer, knullade som om det var det
enda han gjort. Den enda haken var det jag upptäckte
efter en timme av fantastiskt, svettigt, primitivt sex:
the man is mentally deranged!
Varför?! Varför, när jag får det bästa sexet i mitt liv hittills,
visar killen sig vara helt sinnessjuk? Efteråt kom det t ex
fram att jag provocerat honom hela kvällen med mina
feministiska inlägg (t ex "jamen då kan ju ni män laga
maten för att jämna ut de tretusen åren vi stått framför
spisen" etc) och delvis legat med mig (sönderknullat mig)
för att sätta mig på plats?!?!?!?!??!?!?!??!?!?! Efter sex är
jag van vid att ligga och prata i timmar och skeda och
.. liksom .. mysa? Är jag den enda? Men killen lägger sig
över 75 % av sängen, snäser åt mig, är likgiltig i största
allmänhet emot mig. Han hotar med att slå mig för att
han tror att jag försöker kittla honom när jag taffsar på
hans makalösa abs. what. the. fuck?!?!?!?
Men vad skall en kvinna göra? En sexgud och en idiot
i samma kropp. Nästa gång han kommer ner från Umeå
har vi avtalat en repris. I need some fine wine and
you, you need to be nicer.
/ Jeanne d'Arc
Suck
Sam
- Sweetheart, this is the first time in the history of Manhattan
that women have had as much power as men, plus the equal
luxury of treating men like sex objects.
Miranda
- Yeah, except men in this city fail on both counts. I mean they
don't want to be in a relationship with you, but as soon as you
only want them for sex they don't like it. All the sudden they
can't perform the way they suppose to.
Sam
- That's when you dump them
Carrie
- Oh come on ladies, are we really that cynical?
Jeanne d'Arc
- Yes
Let me possess you
Efter tre veckor in i en parallell mellanrelation
där jag varken är kär eller inte kär i honom,
utan bara njuter av hans sällskap, kropp och
funderingar, stundvis. Vissa utvalda nätter,
överenskommelser och självklara gemensamma
promenader. Vi ifrågasätter inte. Vi bara går åt
samma håll. Utan att ta något för givet. Eller
kanske tillåta sig själv att ta något för givet,
för en gångs skull.
Jag har lärt mig av mina misstag, att inte hålla i det
man har alldeles för hårt. Jag håller så löst jag kan
för jag vill stanna kvar här ett tag. Ligga sömnlös
på hans bröst, prata knulla skratta gäspa hela
natten. Odefinierade.
Vilken bekväm jävla relation, tänker ni. Speciellt
om man inte är särskilt intresserad av att ha ett
förhållande med personen i fråga och ändå är i behov
av närhet, sex, bekräftelse etc. Frihet och njutning
i ett och samma paket. En verkligt (outtalad) lika-
sinnad att värma mina vinternätter.
Ändå ser jag rött när jag ser (eller tänker på) honom
med nån annan brud. Trots att jag inte vill ha honom
vill jag fortfarande äga honom. Märka honom i örat
med ett varmt järn. Koppla honom, smäcka honom
på näsan och skrika "dumma hund". Ha honom i
min ficka, tillgänglig när jag vill men inte till någon
annan. Jag vill att han skall dyrka mig, bli brutalt
kär i mig, tillbe mig i hemlighet. Förstå vilket
privilegium det är för honom att jag väljer att lägga
min tid på just honom.
Men istället för att säga det till honom ler jag bara,
tar på mig mina kläder medan han fortfarande sover,
kysser honom farväl, och går hem i morgondiset,
fullt omedveten om a) när nästa gång vi ses blir, b) vad
han gör under tiden och c) med vem han gör det.
Men ändå.. är det inte det som gör det hela så spännande
egentligen?
/ Jeanne d'Arc
Hey babe, take a walk on the wild side
/ JD
Next
Okej. Jag måste få ner det här i skrift innan jag
tappar känslan helt och hållet. Sitter bakfull och
luktar svett i mitt stökiga rum efter nattens
dekadens med H. Har precis följt honom till
bussen och fick sekunden han gick på bussen
ett "tack för mat och husrum förresten. du är en
fin tjej ......"-sms. Naw, tänker ni. Killen är
sweet och dessutom bra i sängen.
Och jag vet att om ett par timmar kommer jag
att konstruera en känsla, nåt som skulle kunna
liknas med förälskelsesymptom. En primitiv
instinkt som mina urmödrar varit tvungna att
utveckla för att behålla skyddet av en man
under tiden de bär hans barn i magen. Som
kvinnor generellt sett gör med nästan varje
man de släppt in i sin grotta, en konstruerad
hinna av socker över likgiltigheten som infinner
sig morgonen därpå gentemot mannen som
ligger vid ens sida.
Och om jag känner mig själv rätt kommer jag,
om jag blir "dissad" av honom framöver, känna
mig heartbroken. Skicka dumma fyllesms och
bete mig som om jag gått miste om något stort
och fantastiskt. Gå in i fällan som brud, att fästa
mig vid en kille jag inte ens känner någonting för.
För jag har gjort det förut, och jag kommer att
göra det igen.
Det här är ett försök att unvika allt det här. En
påminnelse till mig själv att DU KÄNNER INGENTING
FÖR DEN HÄR KILLEN. MOVE ON. Hur sorgligt
det än känns att byta sitt nuvarande objekt mot intet
och se sig om efter någon ny (jag som trodde han
var lucky number nine, damn). But I will not settle
for less than what I am worth. NEXT
/ Jeanne d'Arc
tappar känslan helt och hållet. Sitter bakfull och
luktar svett i mitt stökiga rum efter nattens
dekadens med H. Har precis följt honom till
bussen och fick sekunden han gick på bussen
ett "tack för mat och husrum förresten. du är en
fin tjej ......"-sms. Naw, tänker ni. Killen är
sweet och dessutom bra i sängen.
Och jag vet att om ett par timmar kommer jag
att konstruera en känsla, nåt som skulle kunna
liknas med förälskelsesymptom. En primitiv
instinkt som mina urmödrar varit tvungna att
utveckla för att behålla skyddet av en man
under tiden de bär hans barn i magen. Som
kvinnor generellt sett gör med nästan varje
man de släppt in i sin grotta, en konstruerad
hinna av socker över likgiltigheten som infinner
sig morgonen därpå gentemot mannen som
ligger vid ens sida.
Och om jag känner mig själv rätt kommer jag,
om jag blir "dissad" av honom framöver, känna
mig heartbroken. Skicka dumma fyllesms och
bete mig som om jag gått miste om något stort
och fantastiskt. Gå in i fällan som brud, att fästa
mig vid en kille jag inte ens känner någonting för.
För jag har gjort det förut, och jag kommer att
göra det igen.
Det här är ett försök att unvika allt det här. En
påminnelse till mig själv att DU KÄNNER INGENTING
FÖR DEN HÄR KILLEN. MOVE ON. Hur sorgligt
det än känns att byta sitt nuvarande objekt mot intet
och se sig om efter någon ny (jag som trodde han
var lucky number nine, damn). But I will not settle
for less than what I am worth. NEXT
/ Jeanne d'Arc
Just like life
Kommer på mig själv med att under akt ett, två,
tre eller fyra, tänka på Virgin Suicides-linen:
Love, Sex, Death, Passion, Fear, Obsession -
just like life
/ J.D
tre eller fyra, tänka på Virgin Suicides-linen:
Love, Sex, Death, Passion, Fear, Obsession -
just like life
/ J.D
Ett uppvaknande
Här om natten diskuterade jag och DJ oss småtimmarna
igenom tillsammans med ett par trevliga män, whisky
och stämningsfull musik. Samtalen som växte fram
ur smått berusade tankar blev väldigt givande och jag
och DJ trivdes som indianen i kanoten. Men efter ett par
timmars prat slog det mig plötsligt att samtalen kretsade
kring två saker: man nr 1 och man nr 2. Vi hade alltså
under flera hundra minuter suttit och lyssnat och
drivit och frågat på om dessa män och deras liv
och bakgrunder utan att en enda gång få en motfråga.
Utan ett enda bevis på ömsesidigt (platoniskt) intresse.
Medveten om det här fortsatte jag att diskutera,
och kände hur irritatationen växte fram allt eftersom att
vi grävde djupare och djupare in i männens världar och
intressen. Till slut kunde jag inte förmå mig att fortsätta
på samma sätt i diskussionen utan att upplysa herrarna
och DJ om min upptäckt av vår konversations uppbyggnad.
DJ förstod direkt vad jag menade och slog sig för munnen
i förvåning över att hon inte sett mönstret tidigare, men
för vårat manliga sällskap var det lite svårare att förstå piken.
"Vadå frågor" och "jaha, vad ska man fråga då? Ge oss
lite hjälp". Jag undrade uppgivet om ingen av dem
undrade något som helst om oss och våra liv och bakgrunder
och filosofiska funderingar. "Mjo ..." blev svaret. "Men jag
kommer inte på någonting just nu.. Eller jo här har jag en,
vad vill ni att vi ska fråga er?".
Det var värre än jag trott. Här har vi suttit i timmar och
känt oss intellektuellt stimulerade, men så det här? Vilken
roll har vi spelat för dem i denna sociala konstruktion?
Efter diskussion kommer männen fram till teorin om att kanske
de konkurrerar med varandra om utrymmet i samtalen
eftersom att de av någon sjuk anledning ser varandra
som hot - men inte oss. Inte kvinnorna. De tävlar alltså
om uppmärksamheten i någon slags primitiv kamp om
utrymme, och förbiser helt och håller vår intellektuella
närvaro i rummet vilket resulterar i att vi intar någon slags
"kvinnoroll" som åhörare för den manliga battlen. Jag utbrister
"men vi då? Vi är fyra individer här med fyra olika bakgrunder
och livsåskådningar, vi har alla lika mycket att komma med!
Vi är ett lika stort hot!". Männen kliar sig i huvudet och
skruvar på sig obekvämt.
Och det är här det slår mig att precis så här är det med
80 % av min manliga bekantskapskrets och det har helt
glidit förbi obehindrat under näsan på mig. Vi lever i världens
mest jämställda land, jag är en aktiv feminist, och ändå
ser man så tydliga särbehandlingar i situationer man minst
av allt anar ojämlikhet. När det syns så tydligt att män tar
sitt uttrymme väldigt mycket mer för givet och som en
självklarhet än vad kvinnor gör. När män tar för givet
att deras historier och anekdoter är så intressanta att de
är värda att tas upp i sociala sammanhang, och att alla
åhörare skall lyssna uppmärksamt på vad de har att
säga. Men när någon av det motsatta könet börjat
diskutera något av relevans för henne, blir hon avbruten
eller åsidosatt i diskussionen - för hon är uppenbarligen
inte värd lika mycket i det sociala sammanhanget.
Då blir jag väldigt ledsen och bekymrad över hur små
de steg vi ändå tagit mot jämlikhet faktiskt är ..
/ Jeanne d'Arc
igenom tillsammans med ett par trevliga män, whisky
och stämningsfull musik. Samtalen som växte fram
ur smått berusade tankar blev väldigt givande och jag
och DJ trivdes som indianen i kanoten. Men efter ett par
timmars prat slog det mig plötsligt att samtalen kretsade
kring två saker: man nr 1 och man nr 2. Vi hade alltså
under flera hundra minuter suttit och lyssnat och
drivit och frågat på om dessa män och deras liv
och bakgrunder utan att en enda gång få en motfråga.
Utan ett enda bevis på ömsesidigt (platoniskt) intresse.
Medveten om det här fortsatte jag att diskutera,
och kände hur irritatationen växte fram allt eftersom att
vi grävde djupare och djupare in i männens världar och
intressen. Till slut kunde jag inte förmå mig att fortsätta
på samma sätt i diskussionen utan att upplysa herrarna
och DJ om min upptäckt av vår konversations uppbyggnad.
DJ förstod direkt vad jag menade och slog sig för munnen
i förvåning över att hon inte sett mönstret tidigare, men
för vårat manliga sällskap var det lite svårare att förstå piken.
"Vadå frågor" och "jaha, vad ska man fråga då? Ge oss
lite hjälp". Jag undrade uppgivet om ingen av dem
undrade något som helst om oss och våra liv och bakgrunder
och filosofiska funderingar. "Mjo ..." blev svaret. "Men jag
kommer inte på någonting just nu.. Eller jo här har jag en,
vad vill ni att vi ska fråga er?".
Det var värre än jag trott. Här har vi suttit i timmar och
känt oss intellektuellt stimulerade, men så det här? Vilken
roll har vi spelat för dem i denna sociala konstruktion?
Efter diskussion kommer männen fram till teorin om att kanske
de konkurrerar med varandra om utrymmet i samtalen
eftersom att de av någon sjuk anledning ser varandra
som hot - men inte oss. Inte kvinnorna. De tävlar alltså
om uppmärksamheten i någon slags primitiv kamp om
utrymme, och förbiser helt och håller vår intellektuella
närvaro i rummet vilket resulterar i att vi intar någon slags
"kvinnoroll" som åhörare för den manliga battlen. Jag utbrister
"men vi då? Vi är fyra individer här med fyra olika bakgrunder
och livsåskådningar, vi har alla lika mycket att komma med!
Vi är ett lika stort hot!". Männen kliar sig i huvudet och
skruvar på sig obekvämt.
Och det är här det slår mig att precis så här är det med
80 % av min manliga bekantskapskrets och det har helt
glidit förbi obehindrat under näsan på mig. Vi lever i världens
mest jämställda land, jag är en aktiv feminist, och ändå
ser man så tydliga särbehandlingar i situationer man minst
av allt anar ojämlikhet. När det syns så tydligt att män tar
sitt uttrymme väldigt mycket mer för givet och som en
självklarhet än vad kvinnor gör. När män tar för givet
att deras historier och anekdoter är så intressanta att de
är värda att tas upp i sociala sammanhang, och att alla
åhörare skall lyssna uppmärksamt på vad de har att
säga. Men när någon av det motsatta könet börjat
diskutera något av relevans för henne, blir hon avbruten
eller åsidosatt i diskussionen - för hon är uppenbarligen
inte värd lika mycket i det sociala sammanhanget.
Då blir jag väldigt ledsen och bekymrad över hur små
de steg vi ändå tagit mot jämlikhet faktiskt är ..
/ Jeanne d'Arc
Kättja
/ Jeanne d'Arc
Kyss mig
För första gången på flera månader känner jag att
jag kanske inte bara vill ligga med killen. Vid flera
tillfällen under själva akten har jag tidigare till och
med undvikit mun-mot-mun-situationen, äcklats
lite av att utbyta kroppsvätskor med personen i
fråga. Göra det snabbt och lätt utan onödigt kladd.
Av någon anledning associerar jag själva kyssandet
till kärlek (bortsett från det precis innan själva sexet,
vilket i sig jag absolut ser som något enbart fysiskt).
På sex månader har jag knappt kännt efter när jag
kysst någon, det hade bara varit något slags mellan-
moment innan själva huvudrätten.
Men nu ser jag verkligen fram emot det som komma
skall. Jag ska verkligen känna efter den här gången.
Jag har en känsla av att det kan bli riktigt fantastiskt ..
/ Jeanne d'Arc
Konferens
Many men, many many many many men wish death upon me
Lord I don't cry no more, I don't look to the sky no more,
have mercy on me.
/ Jeanne d'Arc
Seduce me again Valerie, you
/ Jeanne d'Arc