Kastade omkring lite högar av papper på mitt rum och råkade
komma över en lista jag skrivit två år tidigare över mina ideal
om män och potentiella pojkvänner. Here it goes:

- attraktion
- utmaning
- förståelse
- intellekt
- mognad (insikt)
- (musikalisk ådra)
- kemi  (ömsesidigt intresse + klick)
- diskussionsbenägen
- inte arrogant/självupptagen/översittare
- medvetenhet
- stabil/trygg
- orädd, står på sig, ofeg
- någon som uppskattar estetiken
- någon som gör mig svag
- motstånd
- "kontakt med känslor"
- uppmärksam
- blick!
- humor
- spontan
- självkänsla
- tar mig med storm/låter sig tas
- social (med alla)
- anstränger sig (beter sig)
- någon man är stolt över
- gemensamma väderingar
- gemensamma intressen
- öppen för förändring
- ödmjuk
- ärlig
- omtänksam
- stor kuk

I dagens läge är mina mansideal i allmänt (för jag är
verkligen inte ute efter en pojkvän på en lång lång tid)
betydligt lägre:

- dansar
- får mig att skratta
- stor kuk


God kväll
/ Jeanne D'arc

(Ja det här är långt, men det är så jävla värt att läsa ändå)

Svar på "Att ligga eller att inte ligga". Notering: Detta är inte ett personligt påhopp
mot en person och dennes åsikter. Det är en argumentation mot tankar som
delas av många och i detta fall luftades av någon som gav inspiration.

Jag och min vän  sitter och diskuterar sex under en lunch
i mitt kök. Vi konstaterar att vi båda är starka kvinnor som tar
för oss i alla sammanhang - även sexuellt. Ändå sitter vi båda och
klagar över vår sexuella frustration - det har gått fem jävla veckor
sedan någon av oss fått ligga. I mitt fall har inget tillfälle
direkt getts, ty jag har jobbat röven av mig och inte gått ut
särskilt mycket, och har inga tillräckligt bra ess i rockärmen
jag vill dra ut. I min väns fall har hon tackat nej tre gånger i rad
för att, här kommer det, hon ligger inte första gången. Hon har
alltså mage att sitta och klaga över sin sexuella situation
när hon nekat tre killar hon skulle kunna tänka sig att ligga med.
Tre attraktiva, trevliga killar som serverar sin kuk på silverfat
för denna kåta brud - och hon säger nej? Har hon sågspån i huvudet
undrar jag? Tillfällig sinnesförvirring? Nej. Hon gillar att
spela spelet. Hon gillar att linda dem runt sitt finger. Hon gillar
att teasa dem tills de kommer precis intill, då släpper hon dem.
Hon har kontroll. Men nu, tre gånger i rad, har taktiken inte
fungerat riktigt som hon velat. Sexet uteblir. Trots det predikar
hon ändå om att inte ligga vid första tillfället. Hm säger jag.

Frågeställningen lyder: att ligga eller att inte ligga vid första
tillfället som erbjuds? Skall man som brud hålla på sig, låta killen
våndas i sin lust och till slut låta honom få den stora pokalen i
slutet - att få knulla en (med belöningar som självförtroendekickar,
ökad makt i spelet, ökad respekt från motspelaren, potentiell
kärlek, och sex i slutändan ändå)? Eller ska man som brud ta tillfället
i akt, låta ens primitiva instinkt styra ens val (utan minsta tanke
på självförtroendekickar, ökad makt i spelet, ökad respekt från
motspelaren, potentiell kärlek, utan bara sex i slutändand). För
frågan jag ställer mig själv gång på gång är, vad är jag ute efter?
Och det stavas med tre bokstäver, sex. TRUE strictly business-s e x.

För jag har personligen aldrig förstått mig på spelet och dess
olika regler som gäller för killar respektive tjejer. Okej, jag har känt
"skammen" som man präckar på brudar om de ligger för lätt med
män, men vafan liksom. Båda parterna är ju uppenbarligen lika billiga
om man ligger på första dejten eller första gången man ses. Båda
tar för sig lika mycket. Båda får ut lika mycket sex (bortsett från att
njutningen kanske är snäppet högre för mannen i fråga ty hans
skyldighet att ge lika många orgasmer som han får liksom uteblir
med ett one-night-stand).  Jag knullar honom lika mycket (oftast mer)
som han knullar mig. Vi knullar på lika villkor, vi vet att vi troligtvis inte
kommer ligga igen och att det förmodligen inte leder någon vart annat
än till sex, men det är så vi vill ha det. Sen om det var bra kanske vi gör
det igen, och var det väldigt bra kanske vi till och med ses igen. Vem vet.
Ganska enkelt va? Inget sölande med känslor om skam eller respekt.
På samma sätt som Artemis bestämmer när det skall knullas, bestämmer
jag hur det skall knullas. För jag är ute efter att knulla, och när jag knullat
så går jag hem (efter lite mysigt skedande). 

Och jag ger helt ärligt talat fan i om han kämpat för mig, för det är ovesäntligt
för mig. Jag tar det jag vill ha, om jag behöver och vill kämpa gör jag väl det
(även om det sällan behövs med män). Jag är. Jag tar. Jag jagar. Jag knullar.
Hajar ni? Jag är inte pokalen han får kämpa sig till för att få knulla. Jag
objektifierar mig inte på det sättet. Jag är subjektet. Jag handlar. Jag skiter
fullständigt i om jag hade kunnat va vem som helst för honom. Jag vet mitt värde
ändå, oberoende av vad han tycker och tänker om mig. Det är det fysiska jag vill åt.
Jag ser inte min fitta som något himmelskt som han måste jobba för att få uppleva
på nära håll, utan pokalen är att få knulla hämningslöst, tillsammans svettas i
denna o så fantastiska, djuriska akt.

Okej, det går inte att förbise de biologiska instinkter vi fortfarande har.
True att honans första instinkt är att hitta en bra hane att bli befruktad av,
som även kan stanna kvar och skydda den lilla flocken. Jag är rätt selektiv
i mina val av män så att säga. Ta en titt i min Book of Glory och konstatera
att jag hade fått gudomligt vackra barn med varenda en av mina ligg. Och
fine att hanens enda instinkt är att sprida sin säd till så många honor som
möjligt, för artens fortlevnat etcetera etcetera. En man kan ligga i stort sett
med vem som helst om han är riktigt kåt (så hela bekräftelsegrejen med att
wooow en kille vill ligga med en är rätt mycket bullshit).

Frågan är ju vad man är ute efter som brud när man ligger. För jag tvivlar på
att vi letar efter en skyddande hane med bra gener att göra oss på smällen.
Brudar pratar om att dom är så jävla kåta och vad gött det hade varit med sex, 
men vad är ni kåta efter egentligen? Är det verkligen sexet eller är det andra
lite viktigare? Är det bekräftelsen av att man är "nåt extra", över att man är fuckable?
Över att mannen kämpat lite extra för en? Är det kontrollen över att bestämma om
när eller om det blir utdelning? Dra ut på att vara lite intressant, tills han får dig?
Leka lite med bytet innan du äter det.  Skapa mystik kring sig? Kicken av att man
har hans lust i dina händer? Vad fan hände med din lust?

För på vilket sätt etablerar bruden sig som stark, självständig kvinna, om hon ändå
bryr sig om vad han tycker om henne? Om hon, trots att hon är så kåt att det rinner
om fittan på henne, spelar ett jävla löjligt litet rollspel som förspel? Är bruden ute efter 
makt eller är hon ute efter sex? För vänner, det känns som att missbrukandet
av spelet innan sex resulterar i att sexet blir sekundärt efter makten. Sexet
kommer liksom i andra hand. Är det spelet du är kåt på, där du spelar den
typiske kvinnan som "släpper till" till slut, eller är det sexet du får i slutändan?
Och i vilket av våra båda tillvägagångssätt etablerar du dig mest som en stark,
självständig kvinna? Jag vinner.

/ Jeanne D'arc

What will you do when you graduate?
If you stay here you'll suffocate.
And all your friends are moving to London
While the cherry trees are still in blossom

Ännu en gång sätter Jens Lekman ord på mina
känslor. För första gången går det upp för mig
att mina kära är på väg ifrån mig, ifrån den
här staden, staden jag i mina nu krossade drömmar
trodde att vi alla skulle stanna i. För alltid.
Tillsammans få rökrynkor och cancer, bulle i ugnen
och studieskulder. Men alltid under fiskmåsarna i
hamnen, alltid under slottskogens trädkronor.
Alltid nästan påkörda av spårvagnar, med en öl
i ena handen och en korv med mos i andra. Kanske
resa iväg ett tag, en vecka eller ett år. Men
ändå alltid återvända till västkustens hjärta.
Ändå alltid dingla med benen från kajen i Rosenlund,
alltid rödgråtna på Järntorgets nedpissade bänkar.
Alltid berusade och bortgjorda på Andra Långgatan.
Alltid springa i regnet genom Vasa mellan Jazzhuset
och Vasagrillen. Är det bara jag som värdesätter
dessa stunder och scenarier som befläckar och
förgyller våra liv? Är det bara jag som älskar den
här staden? Är det bara jag som funderar på att
tatuera in ett fett jävla ankare över hela överarmen
med ett stolt "Göteborg" tvärs över?

Det är med tårar i mina ögon jag ser Don Juan och
Mary Jane åka härifrån, och jag konstaterar att
frånvaron kanske blir permanent. Runaway Bride blir
väl inte kvar här länge till, inte heller A eller
Artemis om jag känner dem rätt. V. Tereshkova vill
se och älska hela världen, E likaså. Jag klandrar
er inte, jag snarare beundrar er alla. Om jag hade
samma drivkraft och längtan härifrån hade jag gjort
likadant som er. Jag hade tagit första tåget söderut.
Jag hade kastat mig in i något äventyr, låtit fötterna
ta mig dit de för mig och aldrig blickat bakåt mot
vår hemstad Göteborg. Men det har jag inte.

Jag vet inte varför jag längtar hem så otroligt mycket
så fort jag lämnar västkusten. Så ironiskt att sitta
i tropisk hetta på en strand i Grekland och längta hem
till sommarregn och krabbor i tången. För jag älskar
allt med den här stan. Jag älskar måsarna som vägrar
lämna en ifred på Grönsakstorget. Jag älskar indiekidsen
och deras skrattretande fasader. Jag älskar fyllegubbarna
på Sejdeln och de bortsprungna katterna i Lunden. Jag
älskar Skansens Krona och Haga Bion. Jag älskar hur ful
Poseidon är och bratsen på Avenyn. Jag älskar Majorna,
att åka spårvagn och jag älskar indieklubbarna på Röda
Sten. God damn, jag älskar till och med Hisingen.

Men framför allt älskar jag er. Mina brudar som håller
mig vid liv, efter många nära döden upplevelser och
euforiska tripper. Och det skrämmer mig nåt så fruktansvärt
att ni är på väg ifrån mig. På väg bort från vårt fäste,
staden som fört oss samman. För jag vet att jag är låst
vid den här staden inte bara ett år till, utan för resten
av mitt liv. Jag vill leva mitt liv här, det här är mitt hem.
Kanske plugga någonannanstans, eller resa iväg ett tag,
men jag vet i mitt hjärta att jag kommer att återvända.
Jag har för mycket saltvatten i blodet för att inte göra det.

Jag önskar bara att ni kunde stanna hos oss. Mig och Göteborg.

som att upptäcka mögel som spridit sig
upp längs badrumsväggen
rakt framför ögonen på dig
råttor har byggt bo
i madrassen
du sovit på
maskar i äpplena du äter
dina glasögon är så igentäckta av damm
att allt detta skett
rakt
framför
ögonen
på
dig

träbjälkarna under golvet du står på
är ruttna
det är mögel under din grund
det är lögner i din telefon
det var månader sen
du bytte lakanen du
gömmer dig under
men
du
vägrar
se
det

men när han sätter sig gränsle
över dig och dina armar,
bänder upp dina ögon
med tårar i sina egna
då reagerar du
som
på
jordens
undergång

du spyr upp allt han matar dig med
du blöder genom näsan
munnen
öronen
ögonen

du håller andan
tänker
"ta
bort
mig
nu"
ogör mig
för-
gör
mig

och du gråter när han låter dig kyssa honom en sista gång

/ Jeanne D'arc

Så jävla deprimerande att ens gå upp ur sängen
en sån här dag, ännu mer deprimerande att jag
måste gå till jobbet. Jag skulle ju vara ledigt den
här helgen satana vittu. Men tänkte dela med mig
av devisen jag börjat följa de senaste månaderna:

Samurajernas ordspråk:
"Förvänta dig ingenting, var förberedd på allt"

Alla möjligheter finns till att denna skitdag skall
bli tusen gånger bättre. Dessutom får jag träffa
A i delikatessen, och sen blir det Anna Carina-
maraton med G.


http://www.youtube.com/watch?v=xXglxWNYk1Q

/ Jeanne D'arc

Kom precis hem från en av mitt livs tråkigaste dejter.
Killen dyker upp bakis, äter upp halva min pizza och
stirrar dött ut i luften när jag desperat försöker föra
konversationen framåt för att döda sista timman innan
jag måste ta bussen till jobbet. Ändå fortsätter jag
att träffa honom. Ändå fortsätter jag att hoppas på att
kanske kanske någonstans finns nåt litet fragment av
honom som jag skulle kunna älska (åtminstone tycka om
eller ligga med). Varför fortsätter vi att envisas med varje
jävla kille, varje drygfitta som någon gång i en nanosekund
verkat intressant. Varje pojkvän, som gör en mer olycklig
än lycklig. Varför fortsätter vi att försöka? Varför kan
vi inte bara inse fakta i god tid och G E  U P P?

Nu, en vecka senare (och ett antal sms vilka mina onyktra
fingrar lyckats komponera ihop). En vecka efter att ha lytt mitt
eget råd om att g e  u p p, upplever jag samma envisa ha-begär
i mitt stridslydsna hjärta om att "inte släppa taget"-  som jag
kände redan innan jag "gett upp". Samma "tänk om jag kanske
kanske kanske någonstans missade det där fantastiska fragmentet
av honom" som han inte visade när vi väl dejtade (iaf senaste dejten).
Det blir kortslutning i hjärnan och när man väl handlat kommer överjaget
med kaskader av panikslagna påståenden. "VAD HAR JAG GJORT?"
och "MEN TÄNK OM" och "DU HAR BEGÅTT DITT LIVS STÖRSTA MISSTAG".
Jag har praktiskt taget badat i ångesten över ovetskapen om
vad jag går miste om.

Tills idag. Idag vaknade jag på Gibraltargatan och tog ett
djupt andetag och tänkte: maybe it's all for the best.
Liksom hey, jag försökte. Jag drog med honom hem, jag såg
till att få träffa honom igen, det var fint ett litet tag, men
det var ju egentingen ingenting för mig. There's plenty more
better tasting fish in the sea. Tänk egentligen vad mycket
tid och energi jag sparat mig själv, genom att acceptera
verkligheten, nuet, och helt enkelt släppa taget.


Skulle även vilja tillägga att den som inför alkolås på
mobiltelefoner borde få nobelpris.

xxxxxxxxxxxx
// Jeanne D'arc

//Svar till "En hora som inte får ligga" av Margret Altadottir

Hej chefredaktör Margret. Gillade din, om så koncisa, twist på
ledaren, men det känns som att du missar hela poängen i
hora-debatten. Problemet är inte att män/pojkar/indiekillar/
manshoror/svin/pretton kallar framgångsrika, snygga kvinnor
(som de förmodligen känner sig hotade av) som inte ens får
ligga för horor. I röd text citeras din bedjan till läsare/
medmänniskor/ordbajsare att sluta kalla varandra horor, med
en liten eftersläng i brödtexten "I alla fall de som inte ÄR
det." Snälla Margret, berätta för mig, vad är en hora för dig?

Låt oss börja med att definiera ordet hora: Prostitution
(ytterst av latin pro-stituere, '(offentligt) ställa ut')
kallas den verksamhet där en eller flera personer utför
sexuella handlingar åt en annan mot ersättning. I folkmun:
billig brud. I praktiken: brud som folk vill ligga med,
gillar sex och därmed ligger när hon känner för det och
får tillfälle.

Sen när blev en brud en hora för att hon gillar att ligga?
Bara för att varken du eller denna blonda, populära
bloggaren gillar (eller får) ligga, rättfärdigar det
då män/pojkar/indiekillar/manshoror/svin/pretton att
kalla kvinnor som faktiskt ligger för horor? När skall
det blir okej för brudar att kunna "ligga som män",
när de känner för det, med vem fan dom vill, utan att få
omvärldens blickar i ryggen och uppmaningar om att tänka på
sitt rykte? När ska jag kunna komma ut från toaletten
på en efterfest med blossiga kinder och få en ryggdunk
och en high-five av mina vänner över min prestation,
istället för att smyga ut bakvägen och undvika folks
dömmande blickar över att jag tagit för mig sexuellt i
detta o så svidande patriarkat? Över att jag knullat
skiten ur nån stackars indiepojke och lämnat honom med
våta ögon och "när ses vi igen?" på tungan?

Istället för att sitta med blonda hårlockar och silikonbröst
och knappa på sin laptop med sina nypedikyrade naglar
och skriva om hur provocerad hon blir över sitt obefogade
horrykte hade jag dragit av mig juicy-overallen, glidit
ner till köttmarknaden och knullat skiten ur de där killarna.
Snacka om att provocera tillbaka.//