Min allra käraste syster
Framför mig sitter min syster. Min allra käraste, lilla, fast stora, lillasyster.
Jag har alltid varit en förebild, den som tagit hand om och den som vetat bäst, men nu, snart har hon vuxit ikapp mig. Det är tre år emellan oss så jag har alltid haft ett försprång. När hon började i mellanstadiet började jag i högstadiet, när hon började i högstadiet började jag på gymnasiet, och jag hann göra alla de där första-grejerna före henne. Jag kysste en kille, jag blev full, jag spydde på fyllan, jag rökte cigaretter, jag rökte gräs.
Jag berättade om allt detta för henne sena nätter när vi inte kunde sova och hon avundades mig, men guidade samtidigt mig. Precis som det ska vara.
Så kom min syster in i puberteten och hennes liv tog plötsligt fart. Hon blonderade sitt hår, kletade på smink, tjuvrökte och smsade med killar. När jag själv gick i högstadiet färgade jag håret rött, kajal var det enda som rörde mitt ansikte, cigaretter var för töntar och killar var töntar.
Snabbt var hon hack i häl mig, och jag som precis börjat.
Jag blev chockad och stressad. Bara hon inte förlorar oskulden innan mig.
Detta blev (tack och lov) inte ett faktum, men det var nog här det började.
Då när vi båda var påväg att bli kvinnor och likheterna blev fler.
Syskonrivalitet hade jag alltid känt på olika sätt, men inte så här.
Det här var deprimerande, tärande. Hjärtskärande.
Jag vände mig om och såg på min syster.
Hon fick allt hon ville, utan att ens vilja ha det speciellt mycket.
Och jag började att jämföra;
Jag fick min första finne när jag var elva - hon har hy som en babyrumpa.
Jag får fett hår efter en halv dag - hon kan gå en vecka och håret är felfritt.
Jag har tunnt, risigt hår - hon har glansigt, välvårdat hår.
Jag ser ut som en babian på alla bilder som tas på mig - hon är född fotogenisk.
Jag kysste min första kille när jag var femton - hon när hon var elva.
Jag hade filmkvällar med mina tre, enda vänner i högstadiet - hon var populärast i skolan och festade varje helg.
Jag har fortfarande inte haft någon riktig pojkvän - hon firar nu snart åtta månader med sin first löööööv.
Varför varför varför? Varför slog generna så snett hos mig, men så perfekt hos henne?
Jag beklagade mig och fick försök till hjälpande kommentarer tillbaka:
"Men du har ju mycket mer skinn på näsan än vad hon har"
"Du är betydligt mer intressant än vad hon är; man lär sig mycket av att leva ett lite tuffare liv".
WHATEVER. Jag vill byta plats! Jag vill inte ha skinn på näsan! Jag vill ha flyt!
Och så kommer den dagen där jag var för en månad sedan, då allt blir bekräftat;
min syster har fått erbjudande om att åka till Milano och jobba som modell.
Av alla yrken på jorden så ger universum henne det mest statusfyllda och glassiga jobbet på jorden på ett silverfat. Hon rycker på axlarna och ler; ja, varför inte? säger hon. Det är gött med lite extra pengar.
Ska jag nämna att hon är femton år gammal? Ska jag nämna att jag, nyligen gymnasieexaminerad, i samma veva har sökt jobb i tre månader och får tillslut en halvtidstjänst på Burger King med minimilön?
Ni hör. Det är endast bitter sörja som rinner ur min mun, och där kommer vi till min stora fråga;
HUR SKA VI UNDVIKA ATT JÄMFÖRA OSS MED VARANDRA?
Min systers liv trycks rakt upp i mitt ansikte som en stor förolämpning på fat. Hon har hunnit med saker jag drömt om och hon gör det med stil och med grace. Totalt omedveten och väldigt ödmjuk och tacksam för det som ges till henne. Det gör det hela mycket värre. Jag önskar nästan att hon var en totalt självupptagen braggy bitch så att jag i alla fall kunde påstå att jag är den med personligheten.
Hon är en sådan tjej som alla tjejer i klassen hatar men ändå vill vara bästis med, och som alla killar vill fråga chans på. Att jag ens påstår att det finns sådana här tjejer är så sorgligt, men det som är ännu mera sorgligt är att ni alla förstår precis vilka tjejer jag snackar om. Vi har alla varit där och jämfört oss och önskat att man kunde byta plats. Bara för en dag. Syskonrivalitet för all del, men i vårt samhälle finns det en undanliggande, gnagande kvinnorivalitet.
Så fort jag träffar en tjej som verkar vara riktigt nöjd, vacker, sprudlande, sexig, talangfull och trevlig tar jag fram en skiöld och hatar henne. Vem fan tror hon att hon är? Gå och spy din framgång på någon annan.
Fram tills det senaste året har jag tänkt så här. Jag har missunnat mina gemene systrar. Detta förstör inte bara vänskap och relationer, detta saktar ner och sätter krokben för den potentiella framgången av feminismen.
Vi kan inte räkna med att männen ska gå ned från sin tron i all givmildhet, vi måste stötta varandra för att föra frågan framåt, och hur ska det gå till när man sitter och snackar skit om den där tjejen som tror att hon är något.
Visst fan ska hon tro att hon är något! Det är underbart att det går bra för henne, att hon tar för sig och att hon får göra det hon vill göra.
Framför mig i soffan sitter min syster. Hon har kommit hem från Milano, och vi tåflörtar med varsinn kopp te och pratar om våra äventyr. Hennes, mina och om våra framtida gemensamma.
Vad skulle jag göra utan henne här vid min fotända?
I slutändan genom vått och torrt kommer jag alltid att ha min syster, min vän där.
På vägen får väl hon glida fram på en catwalk då, och jag får ramla fram på en kullerstensgata.
Mary Jane
ETT ANNAT IDEAL
Rubens
Mary Jane
Beauty
Söndag! Passion! Romantik!
- Son of a Bitch!!!
- Where are you taking me?!
- To the bed.
- Oh god! Ok! I don't care, I don't care...Take me to the bed!
Hela jag står i brand just nu och bara väntar på att någon ska släcka mig, bränna upp mig, äta mig, svälja mig, bädda in mig, kasta bort mig, finna mig igen. Mina knoppar brister! Och visst gör det ont. Men jag lever!
Jag andas med solen. Och jag älskar mig själv. Jag är bäst i världen. Jag kan ställa mig på masthuggsberget och skrika ut över takåsarna: JAG ÄR BÄST OCH JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!
Men jag står i brand och samtidigt som jag skrevar för vem som helst nästan, behöver jag någon som välter bord för min skull. Frågan är: är det för mycket att begära? Andra frågan: finns romantik?
Ifall svaren blir så här: 1= Ja 2= Nej, vet ni vad jag gör då? Jo, jag tar livet av mig själv.
Min största skräck i livet är att hamna hos Sven i Partille i radhuset, och att att hålla varandra i handen när vi kollar action på en söndagskväll är det mest romantiska som kan genomföras.
Så jag sitter här med skrevade ben och brinner, men du måste vara villig att välta bord och skrika son of a bitch!! om du ska få äran att släcka mig.
Mary Jane
Du dök upp idag.
och efter att ha klunkat i oss de två första
med försök till att ge professionella kritiska betyg,
varom två sista goast ändåå likssoooom.
Tungan blev skönt avdomnad och allt var gott
och mysigt och gosigt och dimmigt.
Då liksom visste jag inte vad jag skulle ta mig till.
Allt var bara så bra och jag var så glad och
vad ska jag göra av med allting.
Snubblandes på klackar på en tisdag färdades
vi vidare i nysommarkvällen till stadens jazzklubb.
En plats där jazzmusiker kunde träffas och gå upp
på scenen hur de än ville och börja jamma.
Jag köpte en till öl och var go.
Min vän blev slummrig av ölen och ljuset och jazzen,
men jag fick knipa ordentligt för att inte explodera
av mitt egna blod som pumpade så hårt genom min
kropp som en fors. Känslor! Som inte varit där på så länge.
Ölen! Ljuset! Jazzen!
Allt kändes!
Som dig.
Mina fingrar slutade trumma på bordet.
Ögonlocken slöts och ljuset spelade spratt.
Jag tittade på jazzen men väjde och valde att se golvet.
Blicken fastnade på en fläck och musiken stängdes av.
Ölen la sig bakom tinningarna nu och jag vet att
det inte finns någon utväg. Jag valde att öppna
hjärtat idag och då kan vem som helst hälsa på.
Du hälsar väldigt ofta på, men din blick ser aldrig
in i min och i din handflata har du ett dussin minnen.
De väljer du gärna att visa mig, ett efter ett tar du
tumme och pekfinger och håller upp de som att du inte
riktigt vill, som att det är gamla kalsonger du håller upp,
men du gör det för att visa att de finns där.
Jag måste minsann se hur du vantrivs hemma hos mig.
Min slummrande vän förstod när jag berättade
att du knackat på min axel ikväll och det blev
så att vi stapplade hemåt, kedjerökandes och matta.
Med flagorna från ciggen flög bit för bit av mina känslor
som små sparvar innan de la sig på kjolen av min klänning.
Mary Jane
Lördag
Oh I've had it up to here!
Cause I'm just a girl, little 'ol me
Don't let me out of your sight
I'm just a girl, all pretty and petite
So don't let me have any rights
HAPPY FREDAG!
Mary Jane
MISTER
I'M A SENSATION
YOU'LL TRY ME ONCE, YOU'LL BEG FOR MORE
OH YES SIR, I CAN BOOGIE
BUT I NEED A CERTAIN SONG
I CAN BOOGIE
BOOGIE WOOGIE
ALL NIGHT LONG
Mary Jane
Kvinnorna i mitt liv
Ett litet urval av de många, många kvinnor som får mig att vilja fortsätta med dagen.
Mary Jane
Toxic
DET HAR GÅTT NÄSTAN TRE ÅR OCH JAG TÄNKER FORTFARANDE PÅ DIG.
1. Vad är det med dig som gör att jag aldrig kan glömma dig?
2. Vad är det med mig som gör att jag aldrig kan glömma dig?
Är du verkligen så fantastisk? Eller är det jag som helt enkelt inte ramlat in i något bättre. På tre år.
Är jag helt och hållet vrickad? Eller var det faktiskt så att den kontakten vi fick inte växer på träd?
Det jag vill säga dig är att du har slängt bort något väldigt vackert. Ibland tänker jag att vårt möte nog inte var speciellt magiskt och att det bara är jag som var törstig på bekräftelse och där fanns du för att släcka den. Egentligen så hade vi våra skeva sidor också, och egentligen var vi inte själsfränder. Men borde inte jag då ha glömt dig vid det här laget? Borde inte jag ha mognat och insett att du bara var en sommarflört för längesedan som var söt men naiv, och egentligen passar vi inte så bra ihop? Du är ju till och med kortare än mig. Ja, fy.
Nej. För här har jag letat i flera timmar. Nu är jag så trött så jag tror att jag svimmar.
OCH JAG KAN INTE LÅTA BLI ATT BLI SÅ ARG PÅ DIG IBLAND FÖR ATT DU KASTADE BORT OSS.
Inte ett förhållande, men en vänskap. Jag är inte så romantisk att jag inte kan se förbi den dimman, och rent konret förstå att vi klickade. Våra personligheter gick ihop som smör och bröd.
Det jag vill säga dig är att även om jag är arg på dig så skulle jag förlåta dig väldigt snabbt. Så mycket tror jag på att vi hade något viktigt. Feministen och den självständiga personen i mig är svag för dig.
Du; korta, småirriterande, självcentrerade, galna, fängslande du.
Mary Jane
Nordiska kvinnors röster
Full of oneself
Nyfödd, men alltid nyvaken.
svenskarna den första vårdagen; som kisande mullvadar
kliver de ut ur sina bon och tittar nu upp istället för ner.
De bemöter blickar, och bär blå, gula, gröna ja,
till och med blommiga eller prickiga kläder.
Fräknar gror, knoppar brister och leenden likaså.
Det är nästan så man bländas av alla dessa
vita tänder som gömt sig bakom en mörk gardin
i många, långa, kalla månader.
Ibland känner jag en sådan varm sympati för
människorna som kommer ifrån samma land som mig.
Som bestämt sätter sig i knappa plusgrader med filtar
på uteserveringarna. Så fort solstrålarna tittar fram
sänker sig axlarna på det tappra folket som en våg,
och ögonlockar faller ned med en djup, kollektiv
och högst innerlig suck. Vi sitter ju alla i samma båt,
och vem som helst vet ju att det inte är normalt med
endast tjugo minuter av solsken i hela december månad.
Inte är det konstigt att folk tittar ner mestadels av året.
Det gör ju jag med.
Ändå försöker jag bemöta blickar i den mörkaste
av tider; de ryggar tillbaka och säger:
"Du, ska vi inte vänta med det där tills våren?"
"Nej, det ska vi inte! Nu tar vi en svängom!"
säger jag, tar tag i närmsta kroppsdel och
svänger runt mullvaden framför mig. Den
tittar på mig kallt, trött och går tyst därifrån
tillbaka till sin trygga vrå. Ensam står jag kvar;
även jag trött, knäckt men mest desperat.
Mitt huvudsakliga problem (och möjligtvis fördel)
i denna fråga är just att jag aldrig ger upp och tänker
att det måste finnas mullvad där ute som som inte
skulle ha något emot av att bli väckt. Jag kan väl
inte vara den enda som är trött på att vara nedgrävd
under jorden, blind och törstig?
Tillsammans skulle vi titta uppåt, ta en svängom och
sakta skulle vi känna fjädrarna växa ut på våra armar.
För vem vill inte hellre vara en fågel än en mullvad?
Mary Jane
En sjalvklar definition en gang for alla
Detta ar vad jag kommer att svara i framtiden:
- Cheris Kramarae
Mary Jane
En liten text om omskärelse och för förhuden
If you're going to San Francisco, you're gonna meet some gentle people there.
Jag ber om ursäkt för längden på min kroppsbehåring
Nar det blev bekraftat att jag skulle ga runt i skjorts i en solig stad i sodra California sa funderade jag faktiskt over om jag skulle raka de men tankte: Varfor? For vem? Jag har ju inget problem med de. Jag tycker faktiskt det ar ganska mysigt. Nar jag har trakigt kan jag sitta och dra i de. Det gor lite ont, men det ar en trevlig smarta. Lite som att pilla bort sarskorpor. De ar relativt ljusa ocksa sa egentligen ar det nog bara jag som ser dem.
Vi kvinnor har som de flesta vet har pa tre platser av var kropp (forutom huvudet) : Armhalorna, benen och fittan. Fittan har jag aldrig rakat. Mojligtvis for att mitt sexuella liv borjade sent och darmed var jag den enda som fick se min hariga mus, och jag hade ju inget problem med det. Innan dess hade jag knappt nagon aning om att det var nagot man skulle gora. Nar jag val fick reda pa att det var vanligt och att manga kvinnor gjorde det blev jag valdigt forvirrad och undrade om jag kanske ocksa skulle borja gora det. Manga killar foredrar tydligen ocksa att man ska vara "ren" dar nere. Jag borjade att trimma lite latt men slutade snabbt da jag insag att det var ju helt idiotiskt. Det ar vackert med har dar nere, precis som det ar vackert med skrattrynkor, fraknar, buskiga ogonbryn och allt annat som ar naturligt.
Nar jag val kommit till insikt med detta forstod jag att jag borde lata mitt andra har vaxa ut. Armhals-haret och ben-haret. Detta hade jag namligen rakat ett bra tag, bara for att tillfredsstalla allmanheten och den sociala trenden. For det ar precis det det ar: en trend skapad av jag vet inte vem. Foretag? Nagon kandis? (borde ta reda pa det). Sa som 80talets axelvaddar var en trend ar det en trend att raka bort allt javla har man har. Forutom det pa huvudet da. Det ska vara tjockt, langt och glansigt.
Fragan ar om man maste folja denna trend. Detta ar vad jag fragade mig i alla fall: gor jag detta for mig eller for manniskor runt omkring?
Svaret var enkelt och samma dag slangde jag mina rakhyvlar.
Mary Jane
What a Blur
Mary Jane
När Carrie säger det jag tänker.
"Maybe some women aren't ment to be tamed.
Maybe they're made to run free
until they find someone - just as wild,
to run with"
Mary Jane
Välkommen
jag kastades ut i världen
fick en intelligens och en medvetenhet utan gräns
mitt i messmörsland står jag med opererat ögonlock
offer för människoslakt och kvinnoförakt
vad händer med allt som inte blir sagt?
Mary Jane