Det hela ledde mig till dig
Det kanske krävdes sex månader i dvala med ett permanent regnmoln över mig.
Det kanske krävdes en vass, tandad kniv i min hand och tre stygn utan bedövning för att skaka liv i mig.
Det kanske krävdes en väldig massa motvind för att jag till slut skulle kunna vända till rätt köl.
Det kanske krävdes sju månaders sexuell svält för att väcka min lust igen.
Det kanske krävdes sex månader av mig levande död för att jag skulle kunna återuppstå igen.
Det kanske krävdes en jävla massa hat för att jag skulle kunna älska igen.
Som en tandlös man på Sejdeln förklarade för mig här om natten,
för att kärlek skall hålla krävs det tre heliga ingredienser:
lojalitet, respekt och öppenhet.
Och jag kunde inte annat än att hålla med honom.
För där hemma låg min skatt och väntade på mig.
Så jag slet tag i mina grejer och tog nästa vagn hem
och skedade honom tills det blev ljust igen.
Mitt liv fram tills nu må ha varit ett helvete
men det hela ledde mig till dig.
Och det är så jag säger det.
Nya hav
Hjärta och smärta
Så två veckor har gått och saker har faktiskt förändrats. Han kallar dig darling och väntar på att få träffa dig. Kompromissar. Säger att han saknar dig när du gått och gör plats för dig. Och du är glad. Du är glad nästan hela tiden och saker känns plötsligt ganska enkelt. Hur läskigt och radikalt rak och dramatisk du än varit har inte han blivit bortskrämd, som alla andra blivit. Du refererar till honom som "en kille" och han blir sur och säger att han "vill inte bara vara EN kille, han vill vara KILLEN". Du cyklar hem och ingenting, inte ens punkan på framhjulet, kan få dig att sluta le.
Huckleberry
Men det är här skon klämmer. Du står på tröskeln till att kasta dig in i någonting kanske fantastiskt. Något kanske fantastiskt som kanske kan bli väldigt väldigt smärtsamt, om du minns rätt. Cellerna i kroppen minns hur det kändes förra gången och vill inte riktigt ta det där sista klivet. Vågar inte riktigt. Du är väl inte dum heller, du lär väl dig efter de första brännskadorna att du skall inte leka med elden igen. Eller? Lär du dig någonsin? Och att dessutom ha orosmolnet över dig hela tiden med vetskapen om att han kommer dra förr eller senare. Borde du klippa helt nu för att skona ditt arma hjärta från mer lidande och invänta nästa tåg? Eller borde du kasta dig ut, hänga kvar i grenen tills den går av och du faller fritt utan förvarning? Hur modig är du?
Huckleberry
men jag vill veta hur
Another wasted love story
På väg hem till honom och du håller hans hand som du efter många om och men lyckats få med dig hem från krogen. Imorn fyller han år. Du försöker ignorera det faktum att du fått vänta på honom i timmar, trots planer. Timmar han hellre spenderat med bland andra sitt ex. Det regnar och ni röker och går under samma paraply och pratar om livet och döden och saker är relativt bra trots omständigheterna.
Plötsligt out of thin air droppar han att han antagligen kommer flytta till Oslo snart, att det är ingenting som håller kvar honom här. Skaffa lite cash, miljöombyte liksom. Trött på den här stan. Du fingrar lite förstrött på brownien och födelsedagsljusen du köpt för att överraska honom med när ni kommit fram som ligger i din väska. Du tänker på underkläderna du införskaffat for the occasion och hur nära du varit att till och med raka armhålorna för honom. Du är detta ingenting om håller honom kvar vid den här stan. Du är ingenting och betyder ingenting nu och kommer aldrig betyda någonting. Det faktum att du samma dag insett och accepterat att jo du är nog kär i honom ändå är irrelevant. Att du för första gången på ett och ett halvt år tillåtit dig själv att kanske bli kär i någon ändå är en petitess.
Kärlek är resultatet av ett antal slumpmässiga händelser multiplicerat med hur kärlekskrank du är upphöjt till hur bra sexet är och hur snygg killen är. Den är ett resultat av din egna tanke- och inbillningsförmåga. Den är en produkt av dagens samhälles lyckoideal.
Kärleken är inte besvarad och du förtjänar mer.
Ta dig samman och gå vidare.
_
So if you wanna be with me
With these things there's no telling
We'll just have to wait and see
But I'd rather be working for a paycheck
Than waiting to win the lottery
Besides maybe this time it's different
I mean I really think you like me...
With these things there's no telling
We'll just have to wait and see
But I'd rather be working for a paycheck
Than waiting to win the lottery
Besides maybe this time it's different
I mean I really think you like me...
Dejtingångesten
Jag har inte allt för sällan försatt mig i situationer där jag och en attraktiv ung man möts under oklara förhållanden för att nosa närmare på varandra. På samma sätt som att jag raggat på många män, legat med många män har jag även dejtat många män. Jag är mästare på att manipulera fram ett klassiskt dinner-and-a-movie-scenario, och det är nästan alltid jag som tar initiativ till att ses. Och jag är jävligt bekväm i att vara den som bestämmer. Den som väljer att Dig vill jag träffa igen, vad sägs om den här tiden och den här platsen.
Detta faktum, att jag gillar att arrangera dejter, gör mig inte mindre nervös inför dem för det. Jag har varit så nervös att jag nästan spytt innan vissa möten. Jag har fått magknip, panik på vagnen in och lagt band på instinkten att hoppa av och vända hemmåt. Jag varit på plats fyrtio minuter för tidigt, inte klarat av att äta någonting innan. Rökt alldeles för många cigaretter. Druckit alldeles för många öl.
Inte nog med den fysiska nervositeten. Vi har också tankarna! Är vi vänner som ligger? Fan! Vill han bli ihop med mig? Fan! Vill jag bli ihop med honom? Fan! Han kommer inte dyka upp! Fan! Är jag för på? Fan! Är det här en konspiration mot mig alá 10 things I hate about you? Fan! Vad är haken? Fan! Varför skulle en fantastisk kille som han vilja vara med någon som mig? Han vill bara ligga. Det kommer rinna ut i sanden. Jag kommer bara att bli besviken. Och om han inte svarar på sms, har han fått ragg på annat håll. Jag kommer dö som Jane Austen, cynisk och bitter och pank och singel och barnlös och ensam och miserabel.
Jag örfilar mig själv. Nu får det fan i mig vara nog. Jag upprepar det som jag och mina närmaste upprepar för varandra varje gång vi försätter oss själva i den neråtgående tankespiralen. Time will tell. Det får bli som det blir. Om det blir nåt så blir det nåt, om inte så var det inte meningen. Om han inte dyker upp är han ett as som vi ändå inte vill träffa igen. Om det bara är sex så är det fine, sex är gött. Om det inte känns bra så släpper vi det. Och jag kommer absolut inte dö som Jane Austen. Jag må redan vara cynisk och bitter och singel, men att jag blir pank kommer aldrig inträffa, och är jag barnlös får jag väl lösa det på egen hand. Och jag dör hellre ensam än med nån idiot jag nöjt mig med.
För inte allt för länge sedan skrev jag om att jag aldrig någonsin träffar någon jag vill träffa igen efter första mötet. Jag som nästan blivit bekväm i att sova ensam. Och som om jag affirmerat det hela står jag nu här med en attraktiv ung man under oklara förhållanden och trampar vatten. Självklart dyker alla dessa panikartade frågeställningarna upp i mitt huvud under timmarna mellan kommunikationen, och vad jag vill är nästan mer oklart än aningarna om vad han vill.
Men en sak är jag säker på. Jag vill nosa närmare på den här. Och det kommer bli bra hur det än artar sig.
Huckleberry
All oro som jag har
Blå, tam jämställdhet
Nu med bara en månad kvar till valet bad en manlig bekant till mig att kolla in de jämställdhetspunkter alliansen satt upp inför valet. Som hans egna jämställdhetsexpert gav jag svar på tal. (Kolla in länken till alliansens förslag här).
1. Med jämställdhetsministern Nyamko Sabuni i spetsen, som för i övrigt vägrar kalla sig feminist, har alliansen ordnat en arbetsgrupp ansvarig för jämställdhetsfrågorna. Notera att alla i gruppen är kvinnor. Jämställdhet är alltså ansedd att vara en ”kvinnofråga”, och så länge det är en sådan fråga (alltså ämnad för kvinnor) och inte en allmän fråga som handlar om mänskliga rättigheter så kommer frågan aldrig tas på tillräckligt stort allvar av allmänheten och av makteliten (för makteliten är mansdominerad = vi lever i en ojämn makstruktur a k a ett patriarkat) och då kommer ingen sorts politik åstadkomma någon sorts långvarig förändring.
2. Alliansen vill satsa ”över en miljard kronor” för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Well that aint enough, eftersom att mäns våld mot kvinnor redan kostar samhället över tre miljarder kronor om året. Sen vill moderaterna så fint satsa på kvinnojourer och ”rapekits” istället för att gå till grundorsaken till varför detta utbredda våldet finns – värderingarna. Skola (okej okej jag läste punkten om jämställdhetsmärkta skolor och att jämställdhet ska vara mer framträdande i pedagogiska utbildningar, det är jättefint men det är VAGT och TAMT och fanns på agendan inför förra valet men inte mycket har hänt), dagis, föräldrautbildningar. Att satsa på att lika arbete verkligen ger lika lön och att yrken inte tappar status så fort de blir kvinnodominerande (titta bara på när läraryrket blev kvinnodominerat och lönerna plötsligt sjönk, likadant håller på att hända inom läkarbranchen). Om man skulle lägga mer kraft på dom punkterna skulle man successivt förändra de uråldriga värderingarna som ligger till grund för ojämnlikheten i vårt land (och vår värld) och som sitter som en bromskloss framför jämställdhetens utveckling.
3. De skriver att börsbolagen bör kompetensredovisa både styrelse och högre chefspositioner i sina årsredovisningar för att bekämpa lönediskriminering och den ojämna maktbalansen. Alltså det här är samma jämställdhetspolitik som förts i det här landet i decennier. ”bör granskas” och ”redovisas”. Det händer inte. Det blir ingen förändring. Det har sett ut så här så länge och dom har snackat och diskuterat och planerat och redovisat så länge, men inget konstruktivt görs. Det leder inte till någon förändring eftersom att de tar till så tama, vaga metoder
4. I det stora hela tycker jag att det var jävligt tama förslag de tagit fram. Högerblocket har alltid haft en väldigt ”försiktig” jämställdhetspolitik, minst sagt. De vill ju se människor som individer, och det vill ju den feministiska rörelsen också, men för att förändra någonting i den här obalanserade maktstrukturen måste man placera in oss i kollektiven kvinnor och män, och det vågar inte riktigt högern göra (inte vänstern heller egentligen, men mer än högern). Jag är övertygad om att det krävs större förändringar än så här på en så viktig fråga. Det krävs fler människor i arbetsgruppen, det krävs att både kvinnor och män engagerar sig på ett politiskt och på ett samhälleligt plan. Det krävs mer tid och större budget och mer vågade, drastiska metoder. Lagförslag.
Vad tycker DU?
/ Huckleberry
Who would have known
Fuck peace
Åh åh för första gryningen i dina armar
Kära dagbok, ångestbok, orosbok
Igår träffade jag en pojke med konstig dialekt och en passion för fotografering. Under kvällen fick jag lära mig om vilka filmer han sett, vilka tv-serier han gillar, hans åsikter om Sverige och världen och om hans förhållningssätt till livet. Vi pratade om våra uppväxter och istället för att fråga mig om min så satt han och försökte komma på historier om sin egen. Istället för att spinna vidare på mina politiska åsiker så var han tvungen att relatera till sin egen utgångspunkt. Istället för att se mig i ögonen tittade han ner på det blanka vattnet vid rosenlundskajen och betraktade sina egna.
Detta var en ren platonisk relation mellan en (icke besläktad) man och mig, något mycket ovanligt i mitt liv. Att jag inte ligger med killen i fråga alltså. För det råkar oftast alltid hända på ett eller annat sätt. Det här var alltså något ovanligt. Att jag inte först ligger med en kille, sen projicerar mina omöjliga fantasier och krav på honom, att jag sen träffar honom igen och blir oumbärligt besviken men sitter ändå kvar där vid den döende elden och slår förtvivlat ihop mina flintastenar och blåser för att desperat hålla det hela vid liv.
Jag träffar aldrig någon som jag vill träffa igen efter det. En vän sa till mig igår att jag har ett litet svart cyniskt hjärta, men det är inte sant. Mitt hjärta är stort som fan, och blodrött. Visst är det cyniskt, men cynism går att bota. Jag träffade mitt ex här om dan och det liksom brände till i mitt stora, cyniska, blodröda hjärta, i konturerna där hjärtat läkt ihop det senaste ett och ett halvt åren. Det liksom skrek efter den enda personen det någonsin älskat på det sättet. Det liksom skrek efter den enda personen det någonsin velat träffa igen efter första dejten.
Och min största rädsla och tanke som förföljer mig vart jag än går nu för tiden är att jag aldrig någonsin kommer att träffa någon. Någon som ens orkar försöka förstå mig. Någon som ens orkar fråga mig om min livsåskådning. Någon som ens orkar titta mig i ögonen. Någon som förstår att mitt hjärta inte alls är litet, svart och cyniskt. Någon som förstår att det är stort och blodrött och krackelerat. Att det behöver konstant omvårdnad och uppmuntran. Kärlek utan gräns.
Men hur ska någon någonsin kunna förstå det? Och om någon förstår, hur ska denna någon orka?
Jag vet inte vad jag vill med den här texten.
Det är så här jag känner just nu iaf.
Tack för din tid.
Huckleberry
Detta var en ren platonisk relation mellan en (icke besläktad) man och mig, något mycket ovanligt i mitt liv. Att jag inte ligger med killen i fråga alltså. För det råkar oftast alltid hända på ett eller annat sätt. Det här var alltså något ovanligt. Att jag inte först ligger med en kille, sen projicerar mina omöjliga fantasier och krav på honom, att jag sen träffar honom igen och blir oumbärligt besviken men sitter ändå kvar där vid den döende elden och slår förtvivlat ihop mina flintastenar och blåser för att desperat hålla det hela vid liv.
Jag träffar aldrig någon som jag vill träffa igen efter det. En vän sa till mig igår att jag har ett litet svart cyniskt hjärta, men det är inte sant. Mitt hjärta är stort som fan, och blodrött. Visst är det cyniskt, men cynism går att bota. Jag träffade mitt ex här om dan och det liksom brände till i mitt stora, cyniska, blodröda hjärta, i konturerna där hjärtat läkt ihop det senaste ett och ett halvt åren. Det liksom skrek efter den enda personen det någonsin älskat på det sättet. Det liksom skrek efter den enda personen det någonsin velat träffa igen efter första dejten.
Och min största rädsla och tanke som förföljer mig vart jag än går nu för tiden är att jag aldrig någonsin kommer att träffa någon. Någon som ens orkar försöka förstå mig. Någon som ens orkar fråga mig om min livsåskådning. Någon som ens orkar titta mig i ögonen. Någon som förstår att mitt hjärta inte alls är litet, svart och cyniskt. Någon som förstår att det är stort och blodrött och krackelerat. Att det behöver konstant omvårdnad och uppmuntran. Kärlek utan gräns.
Men hur ska någon någonsin kunna förstå det? Och om någon förstår, hur ska denna någon orka?
Jag vet inte vad jag vill med den här texten.
Det är så här jag känner just nu iaf.
Tack för din tid.
Huckleberry
Me and you and everyone we know
The state that I am in
I'm sick and tired of the way that I feel,
I'm sick of dreaming and it's never for real.
I'm all alone with my deep thoughts.
I'm all alone with my heartache and my good intentions.
I work to eat and drink and sleep just to live,
Feels like I'm never getting back what I give.
I've got a sad song in my sweet heart.
And all I really ever need is some love and attention
And I don't want to cry my whole life through,
I want to do some laughing too.
So come on, come on, come on, come on, laugh with me.
And I don't want to die without shaking up a leg or two,
Yeah, I want to do some dancing too.
So come on, come on, come on, come on, dance with me.
Sometimes you've just gotta make it for yourself.
Sometimes sugar, it just takes someone else.
Sometimes you've just gotta make it for yourself.
Sometimes baby, you just need someone else.
I'm sick of dreaming and it's never for real.
I'm all alone with my deep thoughts.
I'm all alone with my heartache and my good intentions.
I work to eat and drink and sleep just to live,
Feels like I'm never getting back what I give.
I've got a sad song in my sweet heart.
And all I really ever need is some love and attention
And I don't want to cry my whole life through,
I want to do some laughing too.
So come on, come on, come on, come on, laugh with me.
And I don't want to die without shaking up a leg or two,
Yeah, I want to do some dancing too.
So come on, come on, come on, come on, dance with me.
Sometimes you've just gotta make it for yourself.
Sometimes sugar, it just takes someone else.
Sometimes you've just gotta make it for yourself.
Sometimes baby, you just need someone else.
Bitterfittorna
Jag sitter på terassen, spelar en trudelutt på min gitarr och kisar mot solen. Det här scenariot påminner mig om något annat. Ett fridfullt moment från en tid då jag faktiskt var glad. Jag log, jag skrattade, jag kände dofterna och dansade. En tid då jobb och pengar och framtidsplaner och kättja inte stod ivägen för mina endorfiner. En tid då energin fanns i kroppen på ett helt annat sätt och då jag naivt såg möjligheter i varenda människa. Idag känner jag ingenting av det där.
De senaste veckorna har jag träffat vänner av alla dess slag. Lunchat, gått i skolan med, supit med, promenerat med, solat med - you name it. Och allt vi pratar om är negationer. Alla våra problem med kärlek, brist på sex, vi hittar aldrig någon kvalificerad människa att älska och allt vi gör är att klaga över det. Vi har mycket i skolan. Vi dricker för mycket. Vi äter för mycket. Vi väger för mycket. Vi väger för lite. Vi är för bleka. Vi har inget jobb. Vi har inga pengar. Ingenting roligt händer i den här stan. Ingen vill ha oss. Killar som stöter på en är jobbiga. Det är jobbigt att städa. Vi vill flytta hemifrån. Det är så dyrt att bo själv. Det är så dyrt med mat. Pojkvänner som hör av sig för lite. Pojkvänner som hör av sig för mycket. Alldeles för lite bekräftelse. Ilska över att bli objektifierad. Inget jobb. För mycket jobb. Inga kläder eller trött på sin stil. Exet som är fult och jobbigt. Spårvagnsbot eller dyra färdbevis. Vaginainfektioner eller svampinfektioner. Kronisk huvudvärk eller anorexia. Vänner som inte ställer upp, och vänner som man är så jävla trött på. Klubbar med fula människor. Klubbar med alldeles för snygga människor. Dyr öl. Äcklig öl. Livet är så jävla jobbigt men ändå är vi så jävla rädda för att dö.
Tillåt mig kräkas på hela min tillvaro. När slutade vi le och skratta? När krossades våra naiva verklighetsuppfattning? När blev vi sådana riktiga jävla bitterfittor?
Hela mitt väsen skriker efter en förändring. Jag klarar inte av att höra på de här upprepningarna längre, om och om igen. Om två veckor flyttar jag till en egen liten lägenhet med tillhörande balkong. Där kommer jag att sitta och lyssna på bossanova, röka mentholcigaretter och smutta på drinkar, och inte en enda jävla liten bitterfitta kommer in i min lägenhet. Det är fanimig dags för en attitydförändring hos varenda en av oss, damer. Det här är våra liv.
/ Huckleberry
De senaste veckorna har jag träffat vänner av alla dess slag. Lunchat, gått i skolan med, supit med, promenerat med, solat med - you name it. Och allt vi pratar om är negationer. Alla våra problem med kärlek, brist på sex, vi hittar aldrig någon kvalificerad människa att älska och allt vi gör är att klaga över det. Vi har mycket i skolan. Vi dricker för mycket. Vi äter för mycket. Vi väger för mycket. Vi väger för lite. Vi är för bleka. Vi har inget jobb. Vi har inga pengar. Ingenting roligt händer i den här stan. Ingen vill ha oss. Killar som stöter på en är jobbiga. Det är jobbigt att städa. Vi vill flytta hemifrån. Det är så dyrt att bo själv. Det är så dyrt med mat. Pojkvänner som hör av sig för lite. Pojkvänner som hör av sig för mycket. Alldeles för lite bekräftelse. Ilska över att bli objektifierad. Inget jobb. För mycket jobb. Inga kläder eller trött på sin stil. Exet som är fult och jobbigt. Spårvagnsbot eller dyra färdbevis. Vaginainfektioner eller svampinfektioner. Kronisk huvudvärk eller anorexia. Vänner som inte ställer upp, och vänner som man är så jävla trött på. Klubbar med fula människor. Klubbar med alldeles för snygga människor. Dyr öl. Äcklig öl. Livet är så jävla jobbigt men ändå är vi så jävla rädda för att dö.
Tillåt mig kräkas på hela min tillvaro. När slutade vi le och skratta? När krossades våra naiva verklighetsuppfattning? När blev vi sådana riktiga jävla bitterfittor?
Hela mitt väsen skriker efter en förändring. Jag klarar inte av att höra på de här upprepningarna längre, om och om igen. Om två veckor flyttar jag till en egen liten lägenhet med tillhörande balkong. Där kommer jag att sitta och lyssna på bossanova, röka mentholcigaretter och smutta på drinkar, och inte en enda jävla liten bitterfitta kommer in i min lägenhet. Det är fanimig dags för en attitydförändring hos varenda en av oss, damer. Det här är våra liv.
/ Huckleberry
Ett vykort från Berlin
Med ospecifierade steg vandrar jag Berlins kullerstensgator med antingen gråten, skrattet eller spyan i halsen. Varför kan jag aldrig förbli stabilt lyckling, eller varför inte likgiltig? Något annat än allt det jag känner just nu. Grupptillhörighet, identitetskris och brist på bekräftelse på ett konstnärligt och själsligt plan gör att mina mungipor ger efter för gravitationen. Någon gång vill jag kanske bo här i den industriella grönskan. När jag äger ett tillförlitligt tyskalexikon och när mina inre blödningar läkt. Eller när jag likt Frida Kahlo accepterat kronisk smärta och odlat mustasch. Då kanske.
/ Huckleberry
/ Huckleberry
Vardagsmystik
Lapp som snart är lämnad på ett skrivbord ägt av en okänd, vacker yngling i året över mig.
/ Huckleberry
Minns du 1.0
Minns du den där sommarnatten för två år sedan då
Bruce Springsteen var i stan och jag red på din rygg
upp längs avenyn och det var folk överallt och vi gu-
ngade och ylade vid hagakyrkan och i taxin hem till
dig höll vi hand och sedan skedade vi resten av natten
och jag lät dig kyssa mig i nacken och hålla din höger-
hand på mitt vänstra bröst?
Det jävlar var romantik det
/ Huckleberry
Bruce Springsteen var i stan och jag red på din rygg
upp längs avenyn och det var folk överallt och vi gu-
ngade och ylade vid hagakyrkan och i taxin hem till
dig höll vi hand och sedan skedade vi resten av natten
och jag lät dig kyssa mig i nacken och hålla din höger-
hand på mitt vänstra bröst?
Det jävlar var romantik det
/ Huckleberry
Du har en liten penis
Jag ska berätta en liten historia för er om ett litet lamm som fick smaka på riset. En gång för vad som kan kännas som en evighet sedan träffade jag en kväll på en ung man på en väldigt välkänd gata i Göteborg. Det ena ledde till det andra och ett tu tre så grovhånglade vi i en svarttaxi på väg hem till mig. Något som behöver inkluderas i historien, för att ni skall kunna få en så god uppfattning av det hela som möjligt, är att jag var nydumpad och ute på min stora rebound-fuck-turné vid den här tidpunkten. Och när den unge mannen blev en stor besvikelse i sänghalmen, och jag borde ha gått vidare till nästa stycke kött, tänkte jag (tillfälligt efterbliven) att ja men det var ju en riktigt bra idé att börja dejta den här killen! Jag menar han var ju inte bara dålig i sängen, han hade en väldigt liten kuk också! Satsa, bara gör det! (Vad tänkte jag DÄR?)
Vi sågs då och då, och han fick mig att skratta, mestadels åt honom och alla korkade saker han sa. Jag påskyndade det hela lite eftersom att mitt huvudsyftet med projektet var att få ligga, men den lilla bimbon släpper inte till utan vill vänta och ta små steg. Saker flyter på, och jag blir allt mer frustrerad. Plötsligt (efter att jag verkligen förklarat att "jag gillar dig, men jag är nyskiljd och vill absolut inte ha någonting med någon just nu") börjar lammet bete sig väldigt konstigt. Han blir stöddig. Han blir dryg som fan. Han blir otrevlig. Han backar ur.
Den som blivit brutalt dumpad vet att i en period av 6 månader efteråt känns vilket avvisande som helst som salt i det stora, variga, läkande såret. Oavsett om man tyckt om personen eller inte är ett avvisande i detta sköra tillstånd en spark i magen, och en törn i det nyblivet återkomna självförtroendet. Trots detta är jag en mogen person, som sa fine, din förlust. Now go fuck yourself. Jag lämnade det där, jag hade självkontroll.
Tills den jäveln börjar bråka med mina vänner. Den som beefat med mina nära och kära vet också om att det kommer konsekvenser. När lammet på en spårvagn gjort narr av en av mina bästa vänner inför hennes käresta och alla hans vänner, och fått henne att gråta, då jävlar. Då jag visste om att lammet umgicks i Göteborgs indiekretsar satte jag snurr på informationen om det nästan obefinliga idioten hade mellan benen, via en av mina mest inflytelserika vänner i indievärlden. Och oj vilken snurr den fick! Tre månader senare stutsar ryktet tillbaka till mig från en bekant jag stöter på på ett café. Hon frågar om det är sant, delvis om storleken och delvis om det är jag som spridit ur ryktet. Jag frågar vem hon hört det från, och hon svar "honom, lammet". [Jag funderar på hur mycket stolthet killen har i kroppen om han fortsätter att föra vidare ett rykte jag startat om hans mindre fördelaktiga disco stick. Jag menar vill han att ÄNNU fler skall få veta?]
I vilket fall som helst tror jag att hela stan numera känner till lammets lilla hemlighet, och att det knappast kommer att hjälpa honom i raggningssammanhang i fortsättningen. Visst kan det tyckas väldigt omoget. Visst kan jag tyckas obarmhärtigt och nästan hjärtlös. But that's what you get for messing with my friends.
/ Huckleberry
Vi sågs då och då, och han fick mig att skratta, mestadels åt honom och alla korkade saker han sa. Jag påskyndade det hela lite eftersom att mitt huvudsyftet med projektet var att få ligga, men den lilla bimbon släpper inte till utan vill vänta och ta små steg. Saker flyter på, och jag blir allt mer frustrerad. Plötsligt (efter att jag verkligen förklarat att "jag gillar dig, men jag är nyskiljd och vill absolut inte ha någonting med någon just nu") börjar lammet bete sig väldigt konstigt. Han blir stöddig. Han blir dryg som fan. Han blir otrevlig. Han backar ur.
Den som blivit brutalt dumpad vet att i en period av 6 månader efteråt känns vilket avvisande som helst som salt i det stora, variga, läkande såret. Oavsett om man tyckt om personen eller inte är ett avvisande i detta sköra tillstånd en spark i magen, och en törn i det nyblivet återkomna självförtroendet. Trots detta är jag en mogen person, som sa fine, din förlust. Now go fuck yourself. Jag lämnade det där, jag hade självkontroll.
Tills den jäveln börjar bråka med mina vänner. Den som beefat med mina nära och kära vet också om att det kommer konsekvenser. När lammet på en spårvagn gjort narr av en av mina bästa vänner inför hennes käresta och alla hans vänner, och fått henne att gråta, då jävlar. Då jag visste om att lammet umgicks i Göteborgs indiekretsar satte jag snurr på informationen om det nästan obefinliga idioten hade mellan benen, via en av mina mest inflytelserika vänner i indievärlden. Och oj vilken snurr den fick! Tre månader senare stutsar ryktet tillbaka till mig från en bekant jag stöter på på ett café. Hon frågar om det är sant, delvis om storleken och delvis om det är jag som spridit ur ryktet. Jag frågar vem hon hört det från, och hon svar "honom, lammet". [Jag funderar på hur mycket stolthet killen har i kroppen om han fortsätter att föra vidare ett rykte jag startat om hans mindre fördelaktiga disco stick. Jag menar vill han att ÄNNU fler skall få veta?]
I vilket fall som helst tror jag att hela stan numera känner till lammets lilla hemlighet, och att det knappast kommer att hjälpa honom i raggningssammanhang i fortsättningen. Visst kan det tyckas väldigt omoget. Visst kan jag tyckas obarmhärtigt och nästan hjärtlös. But that's what you get for messing with my friends.
/ Huckleberry