På 1960-talet kom det revolutionerande lilla preventinmedlet i hela världens händer. P-pillret! Med hjälp av kvinnokroppens alldeles egna hormoner hade forskarna skapat det fantastiska lilla pillret som av kvinnan skall intas en gång dagligen för att motverka graviditet. Plötsligt kunde kvinnan styra och bestämma över sin egen kropp. Vill jag ha barn eller inte, vill jag knulla runt eller inte. Ett riktigt litet glädjepiller för alla par som ville vänta på rätt tidpunkt, eller för alla älskarinnor som inte ville föda faderlösa barn. Plötsligt hade kvinnan ett val, om hon nu ville vara sexuellt aktiv, och detta är väl ändå sann kvinnlig frigörelse!

P-pillret utvecklades, hormonerna minskade och kom i olika varianter och plötsligt på tvåtusentalet har vi ett tiotal olika alternativ att välja på. Ta p-piller och få mens en bestämd vecka, ta minipiller och förhoppningsvis bli av med mensen helt. Operera in en p-stav i armen och slippa ta piller, kör upp en ring i vaginan så att hormonutsöndringen bara berör det aktuella området. Sätt in någon typ av spiral som tar bort dina blödningar helt (eller bara ökar dem). Helt fantastiskt! Vilka valmöjligheter vi har ändå! Och det här har tagits fram för vår skull, herregud man tackar så mycket!

Men plötsligt var det inte så jävla kul längre. Plötsligt kom man på att det där lilla djävulspillret har ju en del biverkningar. Depression (check), acne, viktökning (check), minskad sexlust (check), minskad förmåga till sekret (check), illamående, ömma bröst (check), blodpropp, migrän, bröstcancer!

Utöver alla risker pillret bidrar med kommer ansvaret. Vem har ansvaret i situationen samlag kontra befruktning. Är det personen som befruktar eller personen som blir befruktad? Vem är det som ejakulerar och vem är det som tar ett piller dagligen för att slippa bli befruktad? Det kan tyckas feministiskt att forska kring kvinnokroppen och hur man skall "hjälpa" kvinnan att slippa bli gravid vid samlag. Men plötligt läggs hela problemet i kvinnokroppen och ansvaret på kvinnans axlar, medan mannen kan springa omkring och sprida sin säd vart han vill - helt risk- och ansvarsfritt!

Hur många gånger har jag inte varit med om att killen i fråga inte ägnar en endaste tanke åt att ta fram en kondom, utan tagit för givet att JAG ansvarar för att min kropp inte skall bli gravid. Plötsligt ligger ansvaret för mäns och kvinnors sexualitet BARA hos kvinnan. Jag kan inte räkna upp på mer än en hand kvinnor jag känner som INTE går på någon form av hormonellt preparat för att förhindra att graviditet uppstår i deras magar. Det är helt absurt!

P-piller för män, anpassade så att de stänger av spermaproduktionen, är på gång. Det känns i luften, i media, i läkemedelsindustrin. Det kan ta ett år, fem år, sju år, men forskningen är på väg någonstans. Det görs framsteg! Snart kommer män att få ta på sig samma ansvar kvinnor haft på sig, delvis de senaste femtioåren, och delvis i all tid fram tills nu. (Kanske kan förståelsen för det kollektiva maktunderläget då fördjupas, och kanske kan detta bidra till att fler män hjälper till att bära feminismens fana i framtiden).

Tills dess vägrar jag inta någon form av hormon. Jag vägrar utsätta min kropp för all skit som den tvingas utkämpa med det lilla djävulspillret i mitt system mer. Jag vägrar svälja det tills det på lika villkor finns alternativ för båda könen att ta ansvar för heterosexuell sexualitet. Tills dess blir det kondom, hur obekvämt det än kan tänkas vara för mina tillfälliga sexuella partners. Min kropp är mitt tempel och skall behandlas med den respekten den förtjänar.

Hur mycket respekt förtjänar din kropp?

klart slut

Queen Bee

Idag, den 8:e mars, firar internationella kvinnodagen 100-årsjubileum. Vi på Many Men tänkte presentera en liten analys över det senaste seklets åstadkommanden, för att vi inte skall glömma bort våra medsystrars bravader som lett till att vi är där vi är idag med de rättigheterna vi faktiskt har. Hade det inte varit för dem hade vi alla förmodligen varit bortgifta och brända på bål vid det här laget, åtminstone förslavade som hemmafruar och våldtagna väldigt mycket oftare i våra egna hem.

1910 var året då Internationella Kvinnodagen stiftades av den socialistiska världsorganisationen Andra Internationalen på initiativ av kvinnorättskämpen och lärarinnan Clara Zetkin, som var verksam och en del av den starka kvinnorättsrörelsen i Leipzig, Tyskland. Vid den här tiden var suffragetterna aktiva med sin militanta rörelse i England. Folk kastade sig framför hästar, kastade sten och tuttade på statshus, allt för att kvinnor skulle få samma rättigheter som män. Elizabeth Blackwell blev den första kvinnliga läkaren och kvinnor i Sverige började även få rätt till kommunala poster. Under tiden fängslade Stalin feminister som uttryckte sina åsikter om den patriarkala kommunistiska staten.


1919 fick de svenska kvinnorna rösträtt, hela 13 år efter finskorna. Sist var dock Frankrike och Italien, med årtalen 1944 och 1946. (!!!)

1921 får kvinnorna i Sverige rösta för första gången, och fem kvinnor väljs in i riksdagen. 

1922 hålls de första "olympiska spelen för kvinnor", i protest mot att kvinnor inte fick delta i OS. 1928 släpptes kvinnor in i några få klasser.

1927 Statliga läroverk öppnas för flickor.

1931 Moderskapsförsäkringen införs.

1935 får kvinnor lika stor folkpension som män.

1937 blir Nanna Svarz sveriges första ordinarie kvinnliga proffessor.

1938 blir Astrid Kindstrand radions första kvinnliga nyhetsuppläsare, vilket ledde till upprörda lyssnarreaktioner. Preventivmedel blir tillåtna.

1947 införs allmänna barnbidrad. Karin Kock blir sveriges första kvinnliga statsråd.

1949 ger Simone de Beauvoir ut sin bok "Det Andra Könet".

1950 blir båda föräldrarna förmyndare.

1955 införs rätt till 90 dagars mammaledighet.

1958 får kvinnor rätt att bli präster.

1960 blir det lag om lika lön för lika arbete.

1964 tillåts p-piller i Sverige.

1968 grundas det feministiska nätverket och kampgruppen Grupp 8.

1974 införs föräldraförsäkring som ger föräldrar rätt att dela ledigheten vid barns födsel. Enligt TCO kommer det att dröja till år 2061 innan män och kvinnor tar ut lika mycket föräldraledighet om förändringen sker i samma takt som nu. 

1975 införs fri abort. 

1980 blir islänska Vigdis Finnbogadottir världens första kvinnliga folkvalda president.

1983 blir alla yrken öppna för kvinnor, även inom försvaret.

1985 blir Karin Söder (C) Sveriges första kvinnliga partiledare för ett riksdagsparti.

1989 blir Lillemor Arvidson Sveries första kvinnliga fackordförande.

1992 blir Boel Flodgren Sveriges och Europas första kvinnliga universitetsrektor.

1994 bildas det feministiska nätverket Stödstrumporna som en reaktion på att antalet kvinnor sjönk i riksdagen efter valet 1991 för första gången sedan kvinnorna valdes in.

1995 införst pappaledighet.

1997 lämnar kvinnomaktsutredningen sitt slutbetänkande och föreslår att vissa paragrafer i jämställdhetslagen förtydligas. Första kvinnliga biskopen blir Christina Odenberg.

1998 införst förbud mot könsstympning av kvinnor. Lag om våld mot kvinnor införs och jämställdhetslagen skärps avseende sexuella trakasserier. 

1999 träder sexköpslagen i kraft.

2000 blir Wanja Lundby-Wedin första kvinnliga LO-ordförande. Nationellt råd för kvinnofrid inrättas.

2003 Ebba Lindsö blir första kvinnliga vd:n för arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv. 

2005 införs en ny sexualbrottslagstiftning som gör det möjligt att åtla för våldtäkt om offret befinner sig i "hjälplöst tillstånd". Feministiskt initiativ bildas. 

2007 lägger regeringen fram en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. 

2010 firar internationella kvinnodagen 100 år! 

Som ni ser har en hel del hänt det senaste seklet. Tack vara hjältar till kvinnor har vi kommit så pass långt i utvecklingen att vi nästan når upp till mannens privilegier och rättigheter. Nästan. Men om vi inte vill att våra döttrar och söner skall sitta i samma båt som vi, med allt som har med vår tids vardagssexism och kvinnovåld att göra, så måste vi också vara hjältar. Vi måste uppmärksamma vad som faktiskt sker. Vi måste föregå med gott exempel. Vi måste kämpa i en tid då folk mest suckar när man nämner att man är feminist. Vi måste byta strategi. 

To be continued

/ Queen Bee

Någonting typiskt man stöter på i vårt samhälle som brud, något vilket man knappt lägger märke till till en början för att det är så konstant närvarande i vardagen, men som man ser om man bara tar på sig genusglasögonen, är *trumvirlvel*: sexism! Denna ständiga särbehandling. Detta permanent inpräntade mönster i våra liv, som en medaljongtapet i ditt flickrum som bara finns där och alltid har funnits där, utan att du valt den själv. En tapet man inte riktigt tänker på finns men som ständigt påverkar ditt liv på ett ofta väldigt subtilt sätt.  En tapet som hindrar dig från att leva ut din fulla potential som individ i denna värld. En tapet som bestämmer din plats och ditt värde i kontrast till andra människor. En tapet vi måste riva ner. Tillsammans. Vi börjar här.

I majoriteten av alla vardagssituationer blir du behandlad efter vilket kön du har, och väldigt ofta mindre respekterad och sämre behandlad om du har en vagina mellan dina ben och ett par bröst under dina nyckelben. Det kan vara i klassrummet, det kan vara på bussen, det kan vara på krogen. Bland dina vänner, på jobbet, i din familj. You name it. The sky’s the limit. Efter tio år som aktiv feminist förvånas och överraskas jag ständigt över de oräkneliga områden då jag blivit och blir särbehandlad pga mitt kön. Det som kan tyckas vara den mest ofarliga miljön, där du blir behandlad på det sätt du alltid blivit behandlad (vilket blivit något du anser är ”naturligt beteende” och behandling efter så många års tid), visar sig vara fetaste sexistfällan du någonsin skådat. Det gäller att öppna ögonen för dessa situationer där sexismen gömmer sig i skrymslena. Se dig omkring kvinna!

Något jag speciellt diskuterat den senaste veckan är objektifieringen av kvinnan. Inte bara männens sätt att objektifiera oss, utan vårt egna sätt att objektifiera oss. Låt oss först definiera ordet ”objektifiering”. Wikipedia säger ”Objektifiering är en handling som innebär att man reducerar en person eller grupp till ett passivt föremål för handling, istället för en egen handlande aktör.”. När det gäller kvinnor och män handlar det om att män blivit subjektifirerade och kvinnor objektifierade. Den ständiga utseendehetsen som 99% läggs på kvinnors axlar (och ansikten i form av smink) handlar om att kvinnor blir sedda och män är de som ser. Män är de som skall bli attraherade och kvinnor de som skall attrahera. Kvinnor skall vara sexiga medan män skall vilja ha sex. Män skall knulla medan kvinnor skall bli knullade. Män skall prata och kvinnor skall lyssna.

Hur många gånger har jag inte burit smink när jag gått till affären för att handla godis, för att risken finns att jag skall stöta på den där mannen/kvinnan som jag måste vara attraktiv inför för att HEN skall vilja ha MIG? Hur många gånger har jag inte suttit på en date och tänkt på hur jag skall bete mig för att denna man skall bli brutalt förälskad i mig, och inte på hur han beter sig och ifall jag skulle kunna bli brutalt förälskad i honom? Hur många gånger tittar jag mig i spegeln för att kontrollera att jag fortfarande är attraktiv, att håret ligger rätt eller att sminket sitter kvar, istället för att skanna de som omger mig och se hur attraherad jag faktiskt blir av dem?  Hur många gånger har jag artigt lyssnat på nån jävla uppblåst killes nonsensprat om sitt rätt meningslösa liv och korkade tankar, och skrattat åt hans halvtaskiga skämt, och sedan inte vågat berätta om mina betydligt mer intressanta tankegångar, i rädsla av att verka ointressant och ointelligent, och kanske bli avbruten eller avvisad (vilket sorgligt nog ofta händer när man försöker interagera med detta ofta socialt handikappade motsatta kön)?

Trots att jag bär den feministiska fanan högt i luften låter jag fortfarande mig själv objektifieras. Jag går med på det här. Vi går med på det här och triggar varandra. Ätstörningar, komplex, kaloriräkning. Puder som täcker alla våra skavanker. Just för att vi är de som blir sedda, och har nästan glömt bort att se själva. Att under sex behöva tänka på hur man ser ut in the moment. Att orka tänka på hur man ser ut dagen efter när man vaknar. Att vara nästan övervakad, var man än går, och pressen om att vara attraktiv i alla lägen. It’s fucking killing me. Och det har nästan dödat många av mina vänner.  Får du också ont i magen när du tänker på det här? För det får jag.

Vad finns det för lösning på det här nu då? Något jag hör många säga är att ”jag vill va vacker för min egen skull”, ”jag tycker om att göra mig fin” etc etc. Och visst, jag har inget emot att göra mig snygg. Men när vi täcker våra ringar under ögonen för att dölja hur utmattade vi är av att vara kvinnor, när vi täcker varenda liten finne, när vi bär allt mer urringade tröjor och allt mer upp-pushiga bh-ar för att attrahera hanar, men å andra sidan knappt har några som helst krav på att det motsatta könet skall klä sig sexigt, täcka finnar eller skavanker eller se pigga och alerta ut, känns det inte lite skevt då? Jag tror att vi måste börja ställa lite krav. Vi måste börja använda våra ögon. Vi måste börja betala tillbaka med samma medicin. Vi måste börja objektifiera tillbaka.

To be continued

/ Queen Bee