Lite pyssel
Efterlyser konstruktiv feminism
Ikväll var jag på teater om mansrollen. En ironisering av de kränkta vita männen, papparollen, det manliga matfenomenet samt obehagligt berörande ämnen om att bryta könsrollsmark. Efteråt en intervju med Maria "Bitterfittan" Sveland om den framväxande antifeminismen och medias uppmuntrande roll i det hela. Mycket givande föreställning och intressant eftersnack, men vad gör väl det. I lokalen satt Göteborgs trogna feministkår och lyssnade på resonemang som vi hört så många gånger om. Som vi läst och diskutera och nickat instämmande till förut. Vilken nytta kommer med att predika för kören? Hur förändrar det samhället på något sätt och vis, mer än att ge några av oss inspiration och igenkännelse i vår redan pågående feministiska kamp? Vart finns den konstruktiva feminismen, som är mer än debattartiklar och provocerande teaterpjäser? Jag vill veta hur vi på gräsrotsnivå kan förändra. Jag vill veta vad jag kan göra för skillnad och hur jag skall tackla mina dagliga möten med könsrollsspökena. Jag är less på föreläsningar med fakta som alla åhörare uppenbarligen redan har. Ge mig nånting konstruktivt för fan.
Love is like a fart. If you have to force it, it's probably shit
Läste detta bland kommentarerna på en annan blogg. Intressant och tänkvärt.
"Det går snabbare att komma över ett bra förhållande än ett dåligt. Det är bevisat vetenskapligt och beror på att i en svajig eller ojämlik relation kommer belöningarna oregelbundet och det skapar ett kemiskt beroende (det säger pang i beroendecentrat i hjärnan). Casinospel bygger på samma princip. När du inte vet hur det ska gå så blir din bindning starkare. Så ironiskt nog är det betydligt mindre tidskrävande komma över en vacker kärlekshistoria än en ful."
Min syn pa det hela
Lillit
Dubbelmoral
Kära Bonnie Parker
Jag förstår precis vad du menar! Tror jag. I mina ögon handlar det om att du inte ska vara missnöjd över dina bröst från första början. Att man inte ska ha en önskan om att ändra dom alls. Att bröst inte ska vara något som bedöms. Att det ska vara fina mjuka hängiga stora konstiga små knäppa roliga och alldeles underbara köttsäckar.
Det skall dock sägas att jag inte lever efter mina egna ord. Jag hade utan tvekan opererat min näsa om det trillade ner en miljon i mitt knä då jag i princip alltid haft komplex för den. Jag antar att ett okänt antal Barbie-näsor har påverkat detta och fått mig att tro att min rejäla skidbacke är ful någonstans långt bak i huvudet.
Min önskan är att jag och alla mina väninnor en vacker dag inte ens ska tänka tanken på att operera någonting alls. Du får givetvis operera precis vad du vill med din kropp. Det är ju också en form av kvinnlig frihet. Bara du förstår att alltihop från första första första första början utan tvekan har med objektifiering och samhället att göra.
Tuttar är alltid fina, och det är dina nu också. Och du är glad - I'm happy for you too. Även om jag kniper ihop ögonen lite i eftertänksamhet. Avslutningsvis har jag och Don Juan flera gånger när detta samtalsämne dykt upp skålat och utropat att MEDVETENHET ÄR ALLT.
Saker jag inte gillar med att vara heartbroken
1. Vill inte ligga. Vill inte ens ha någon rebound. Hånglade lite häromdagen och det gav ungefär samma effekt som att äta en skål med nudlar. Det enda jag har lust att göra är mest att bara titta och njuta om pojken i fråga är riktigt jävla söt.
2. Alkoholsuget efter varje ny insikt man får angående det som har varit, det som har blivit och det som är nu. Tänker bland annat på hur idiotisk man är som någonsin var kär i en sådan råtta och hur ont man har.
3. Kedjerökning. Detta kickade igång som värst i lördags när jag fick reda på att en ganska nära vän hade hövligheten att vänta några dagar efter dumpandet av mig, innan hon ivrigt tog min plats.
4. Den konstanta hjärtklappningen och illamåendet, som förvisso möjligen hör ihop med kedjerökningen. Även detta kickade igång som värst i lördags, mest för att jag antagligen är ganska äcklad och stressad av hela situationen. När jag någon gång under en dag hör deras namn vänder det sig i magen. Detsamma gäller om jag tror att jag ser någon av dom, fast med mer kallsvett.
5. Slutligen känner jag mig patetisk när jag går runt med hjärtesorg, lyssnar på svåra låtar och super mig redlös. Som en parodi på varje brusten tonåring. Till mitt försvar är detta utöver naiva förälskelser min första regelrätta dumpning. Och första gången jag blir supersviken av en vän.
Klyschorna får regna ett tag till. Och efter att jag avslutat min vänskap med tidigare nämnd brud - utan att slåss, spotta eller gråta - så ska min sommar bli en jävla fröjd.
WISH ME LUCK
1. Vill inte ligga. Vill inte ens ha någon rebound. Hånglade lite häromdagen och det gav ungefär samma effekt som att äta en skål med nudlar. Det enda jag har lust att göra är mest att bara titta och njuta om pojken i fråga är riktigt jävla söt.
2. Alkoholsuget efter varje ny insikt man får angående det som har varit, det som har blivit och det som är nu. Tänker bland annat på hur idiotisk man är som någonsin var kär i en sådan råtta och hur ont man har.
3. Kedjerökning. Detta kickade igång som värst i lördags när jag fick reda på att en ganska nära vän hade hövligheten att vänta några dagar efter dumpandet av mig, innan hon ivrigt tog min plats.
4. Den konstanta hjärtklappningen och illamåendet, som förvisso möjligen hör ihop med kedjerökningen. Även detta kickade igång som värst i lördags, mest för att jag antagligen är ganska äcklad och stressad av hela situationen. När jag någon gång under en dag hör deras namn vänder det sig i magen. Detsamma gäller om jag tror att jag ser någon av dom, fast med mer kallsvett.
5. Slutligen känner jag mig patetisk när jag går runt med hjärtesorg, lyssnar på svåra låtar och super mig redlös. Som en parodi på varje brusten tonåring. Till mitt försvar är detta utöver naiva förälskelser min första regelrätta dumpning. Och första gången jag blir supersviken av en vän.
Klyschorna får regna ett tag till. Och efter att jag avslutat min vänskap med tidigare nämnd brud - utan att slåss, spotta eller gråta - så ska min sommar bli en jävla fröjd.
WISH ME LUCK
systraskap är fortfarande systraskap
Jag har funderat och funderat och funderat över händelsen att en vän plastikopererar sig. Första reaktionen är chocken då man inser att plastikoperationer inte bara är något hollywoodkändisar gör utan även mänskliga människor ibland oss. Andra reaktionen är besvikelsen över att någon man tycker om fallit för trycket. För vem kan lägga handen på hjärtat och säga att det aldrig i hela ditt liv poppat upp en liten smygande tanke i ditt huvud om att du kanske skulle kunna göra dina pattar liiite större. De där celluliterna skulle man få bort. Hårväxt som hade vart så skönt att bara ta bort för gott. Tankarna man även som feminist måste tampas med var och varannan dag, tro det eller ej. För feminism handlar väl inte om att villkorslöst älska sig själv och sin kropp? Det är väl inget kontrakt till andra feminister att man dyrt och heligt skall följa varenda liten paragraf i det feministiska manifestet? Det handlar om att uppmärksamma rådande strukturella förtryck och belysa den skeva bilden och förväntningarna som finns på kvinnor och män i rådande patriarkat. Att se igenom det. Att göra sin röst hörd. Att jobba på att acceptera sig själv för den man är och inte för vad andra vill att man skall vara.
Vad feminism inte handlar om är att döma andra feminister efter vad de gör för val i sitt liv. Spelar det någon jävla roll om min syster bredvid mig i ledet har ett implantat i sina tuttar eller inte? Inte så länge hon står upp för det som är rätt. Inte så länge hon står för den hon är och för vad hon tycker och inte låter en jävel sätta sig på henne.
Vi må ha olika åsikter om hur jämställdhet skall uppnås. Radikalfeminister, anarkafeminister, queerfeminister, särartsfeminister och likhetsfeminister. So fucking what? Målet är ju det samma! Det finns väl ingen anledning till att granska varandra i ledet och döma den ena till bättre feminist än den andra? Är inte det här exakt den anledningen till varför vi inte kommit längre med jämställdheten? Kvinnors oförmåga att organisera sig villkorslöst? Systraskap är fortfarande systraskap, oavsett vad mina systrars livsval grundar sig på. Och därmed basta.
Under kniven
Jag har en ny vän som hela hösten har lett sitt vackra oriantaliska leende mot mig. Det första jag la märke till hos henne var hennes artificiella midjelånga hår. Det kändes riktigt i mina händer men på håll var det nåt som inte riktigt stod rätt till. Fine, löshår, sånt gör folk ganska ofta, ingen big deal. När jag tittade närmare såg jag att även hennes ögonfransar var i plast. Whatever, pålimmade lösögonfransar, varenda queerdrottning springer runt med sånt där. Gör vad fan du vill. Denna fantastiskt vackra lilla varelse går varje morgon upp tre timmar innan lektionen börjar för att gå igenom sin morgonprocedur: löshår, lösögonfransar, smink och diverse nyp i det ickeexisterande underhudsfettet. Nämde jag att det här är tjejen som får högsta betyg på allt? Den här unga kvinnan och jag har motsatt syn på genus och kön. På fyllan klämmer hon ur sig att ingen mat smakar så gott som att vara smal. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och försöker förgäves skaka vett i henne.
Sen kommer dagen efter tentainlämningen då nästa kurs börjar. Vi har haft en vecka ledigt och alla i klassen har varit hemma och vänt. Jag ser min nya vän på universitetet och hon ler. Men det är inte hennes leende. På en vecka har hon förvandlats till en fisk i ansiktet. Människan har fläskläpp på både över- och underläppen. Likheter mellan botox och fläskläpp är väl att båda är resultat av patriarkalt förtryck men att botox är nåt man betalar för med pengar. När denna vackra, fantastiska människa inte kan se sitt eget värde utan känner sig manad att fylla sina läppar med gift för att duga, det får mig att vilja gråta. Jag kan knappt möta hennes blick och råkar av misstag stirra lite för länge på den lite mer svullna vänstra sidan av hennes underläpp.
Vad det är för fel på mig? Vem är jag att döma henne? Kan jag bara inte låta folk göra vad de vill med sina kroppar, vi lever ju ändå på tjugohundratalet. Men när denna lilla underbara människa ser sig i spegeln och vill förändra allting trots bländande skönhet gör det så ont i mitt lilla feministhjärta. Det gör ont för att det är 2012 och fortfarande lägger sig våra systrar under kniven pga patriarkatet. Vi är fortfarande inget annat än kroppar i hierarkin. Om det så handlar om att dölja höfter eller celluliter till att ta steget längre och faktiskt köpa sig ur sin egna kropp. Det är samma indoktrinering för mig. Och det är därför jag inte ler tillbaka mot mina nya vän i skolan. Besvikelsen över att there goes another one är alldeles för stor. Det är 2012 och vi står fan kvar och stampar på samma gamla fläck.
Schyssta pattar
Angående det här med bröst. Jag tycker såklart att dom är perfekta i alla olika former, precis som våran underbara header här ovanför visar. När någon har förstorat, opererat eller pillat på dom gör det lite lite ont i mitt systerhjärta. För mig är det som att mina tuttar har sin egen personlighet. Det är som två kompisar som först varit väldigt små, sedan vuxit, fått lite bristningar, varit ömma stundvis, känts lite ledsna stundvis. Men alltid, bokstavligt talat, hängt med.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att du känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slut.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slut.här med bröst. Jag tycker såklart att dom är perfekta i alla olika former, precis som våran underbara header här ovanför visar. När någon har förstorat, opererat eller pillat på dom gör det lite lite ont i mitt systerhjärta. För mig är det som att mina tuttar har sin egen personlighet. Det är som två kompisar som först varit väldigt små, sedan vuxit, fått lite bristningar, varit ömma stundvis, känts lite ledsna stundvis. Men alltid, bokstavligt talat, hängt med.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slut.det här med bröst. Jag tycker såklart att dom är perfekta i alla olika former, precis som våran underbara header här ovanför visar. När någon har förstorat, opererat eller pillat på dom gör det lite lite ont i mitt systerhjärta. För mig är det som att mina tuttar har sin egen personlighet. Det är som två kompisar som först varit väldigt små, sedan vuxit, fått lite bristningar, varit ömma stundvis, känts lite ledsna stundvis. Men alltid, bokstavligt talat, hängt med.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slut.det här med bröst. Jag tycker såklart att dom är perfekta i alla olika former, precis som våran underbara header här ovanför visar. När någon har förstorat, opererat eller pillat på dom gör det lite lite ont i mitt systerhjärta. För mig är det som att mina tuttar har sin egen personlighet. Det är som två kompisar som först varit väldigt små, sedan vuxit, fått lite bristningar, varit ömma stundvis, känts lite ledsna stundvis. Men alltid, bokstavligt talat, hängt med.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slutAngående det här med bröst. Jag tycker såklart att dom är perfekta i alla olika former, precis som våran underbara header här ovanför visar. När någon har förstorat, opererat eller pillat på dom gör det lite lite ont i mitt systerhjärta. För mig är det som att mina tuttar har sin egen personlighet. Det är som två kompisar som först varit väldigt små, sedan vuxit, fått lite bristningar, varit ömma stundvis, känts lite ledsna stundvis. Men alltid, bokstavligt talat, hängt med.
Dessa vänner har med en genetisk i förväg programmerad kod vuxit precis som det var meningen. De har den storlek och form som ditt DNA innan du ens föddes bestämde att de skulle ha. Om du känner att dina bröst är för små, eller otillräckliga beror det till nittionio procent på din omgivning, samhället, något någon sa i högstadiet och så vidare. Även om du efter en del bollande intalar dig själv att det är ditt alldeles egna beslut att sticka kniven i dom, har det beslutet och det övervägandet fortfarande gjorts och tagits av en missfärgad hjärna. Den har en hinna av skit runt sig som du inte känner och alla beslut du tar angående utseende och ditt liv i allmänhet kommer alltid vara, utan att känner av det just då, uppluckrade och genomsyrade av en skev världsbild.
Någon under förra århundradet förutsåg detta med att "kvinnor kommer vara så objektifierade och fysiskt ägda av patriarkatet att de opererar in främmande föremål i kroppen" och skrev en hel bok om det kommande kriget vi nu går igenom. Och för att inte ge upp tänker jag även lita till resten av tesen där detta estetiska krig beskrivs som ett symptom på den sista maktkampen. Innan vi, om jorden inte går under, blir helt jämlika. Nu håller vi tummarna allihopa, för att alla opererade tuttar de senaste åren bara är stupade soldater i något som kanske faktiskt kommer att gå över, till slut.
Bakade lite idag, fett nöjd
Jag önskar att det var jag som hörde det här!
Från Tjuvlyssnat.se:
Två tanter ~70 med rullatorer väntar på 9:ans buss mot Röbäck.
Dam 1 beklagar sig över livet och ålderdomen.
Dam 2: Ja du, inte är det lätt… Men snart är det över och då blir det himmelrike. (Höjer rösten.) Och då ska vi ha sex! Det bästa sex som finns!
kiss me, hug me, do me!
Jag har varit skit dålig på att ha sex = jag har det för sällan. Nu ska det fan i mig bli ändring på det - Det lovar jag!
ok?
Welcome to the land Down under!
Från Sapfo och Lillit
